Bokrecension: Kejsarinnans tofflor - Nikolaj Gogol

Situation (vad och av vem): Bokrecension av Kejsarinnans tofflor, skriven av Nikolaj Gogol (1832). 68 sidor, utgiven av Tidens förlag, tryckt 1955.
 
"Julafton led mot sitt slut. Den klara vinternatten bröt in. Stjärnorna tindrade och månen höjde sig majestätiskt på himlen att lysa för de goda människorna världen runt."
 
Bakgrund (handling): Julaftonsnatten är enda natten på året då Fan tillåts vandra fritt på jorden, för att förvrida huvudena på oskyldiga människor. Han stoppar månen i fickan och beger sig till byn Dikanka där han anser sig ha hämnd att utkräva på smeden Vakula, som avtecknat honom ofördelaktigt på väggen i kyrkans sakristia. Vakula i sin tur är förälskad i den svårflörtade Oksana, som lovat honom sin hand om han bara ger henne tsarinnans tofflor från Vinterpalatset i S:t Petersburg. Vojne, säger jag bara.
 
Aktuell bedömning (vad tyckte jag): En ganska lättsam och snillrik historia. Fyndigheten och de bisarra vändningarna i denna korta text, gör att jag osökt sitter och tänker på både Mikael Niemi och Arto Paasilinna när jag läser den. I synnerhet Niemi av dessa två har ju dessutom vett att ömt vårda det språk på vilket han skriver, och den inställningen förnimmer jag även i Gogols formuleringar. (Det finns författare som behandlar sina ord som ett nödvändigt ont för att berätta sin historia, och det finns författare som ansar, beskär och sköter om sina lydelser på en helt annan nivå, men den diskussionen faller månne lite utanför syftet med det här inlägget). 
 
Rekommendation (betyg): 3/5. Välskriven skröna, oväntat lättsmält för en ryss.