Bokrecension: Kreutzersonaten - Leo N. Tolstoy

Situation (vad och av vem): Bokrecension av Kreutzer-sonaten, skriven av Leo Tolstoy (1890). 176 sidor (inkl. efterskrift), utgiven av Alb. Bonniers Boktryckeri, tryckt 1909.
 
Bakgrund (handling): Två män, främlingar, ombord på ett tåg samtalar genom natten. Den ena av dem, Posdnyschef, har mördat sin fru, och nästan hela boken är en enda monolog där han motiverar sitt handlande. Han moraliserar samtidigt hejvilt kring sexuellt begär, äktenskapet som förlegat sakrament och ouppnåeligt ideal, otrohet o dyl. Efterskriften (25 sidor) består sedan av förtydliganden av Tolstoy själv, där han bl. a. argumenterar/moraliserar vidare för återhållsamhet, mot abort, etc. 
 
Aktuell bedömning (vad tyckte jag): Berättartekniskt så är det rätt effektivt att Posdnyschef redan från start bekänner att han mördat sin hustru, så att hans berättelse sedan obönhörligen och olycksbådande rör sig mot det ögonblicket som oundviklig upplösning. I övrigt är detta en ganska fruktansvärd bok. Den urmodiga misogyni (och misantropi) som ges utrymme i texten är stundtals jobbig att ta del av även om den sker i (typ) karikatyrformat, men samtidigt är detta ett intressant tidsdokument av just samma anledning. Men jag var nog inte riktigt beredd på att få förlegade moralkakor kastade i ansiktet på det här sättet. Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig riktigt, men det var inte detta i alla fall. Älskar dock att jag fick tag i första svenska översättningen, det ålderdomliga språket matchar en stor del av åsikterna på något vis:
 
 
Rekommendation (betyg): 2/5. 130 år gammal moralpredikan om återhållsamhet. Jippi? Välskriven, visst, men sluta kalla detta för klassiker.