Brister det i akademisk kompetens och yrkeslivserfarenhet i riksdag och regering? Gör det något?

Jag har haft den här artikeln uppe som flik i min webbläsare sedan i januari, då jag i bakhuvudet nog har tänkt mig skriva något i ämnet. Någon gång. Nu är jag utled på att se fliken ligga där och störa mig, så nu är det tydligen dags. Få inte panik; jag ska säkert lyckas hålla mig kort.
 
Den handlar (för de av er som inte orkar klicka på en länk, samt de som plötsligt finner sig på fel sida av en neslig betalvägg) om bristen på akademisk kompetens hos de ministrar som förväntas lotsa oss rätt i kunskapssamhället av idag. Ingen minister i regeringen 2014-2018 var t. ex. disputerad (undantaget Romson, men hon försvann ju illa kvickt). En orsak till att det kan se ut på det här viset - åtminstone enligt stiftelsen Academic Rights Watch - är det sätt som svenska politiker idag skolas in i sina uppdrag på. Detta börjar redan i väldigt unga år, enligt ett hierarkiskt system som då premierar egenskaper som politisk lojalitet och renlärighet framför utbildning och yrkeserfarenhet.
 
Nu. Är det rimligt att avkräva våra ministrar en högre examen? Jag lutar åt ett ja. En akademisk skolning ökar dels förståelsen för högskolans nödvändiga roll i samhället, dels förändrar sättet på vilket en gallrar, värderar och tar till sig ny kunskap, samt hur en sedan förvaltar och omvandlar den till praxis på ett effektivt sätt. Detta skulle rimligtvis kunna höja nivån på det politiska samtalet och lösa upp låsningar och dödlägen, och även säkerställa något så pass basalt som att det som beslutas faktiskt är evidensbaserat. 
 
Men. En lite annan aspekt. Är det också rimligt att fordra att politiker överlag ska ha (arbetslivs)erfarenhet av ett liv utanför politiken? Jag lutar nog åt ett ja där också. Jag har märkt att jag har svårt att lita fullt ut på de som gått direkt från sin plantskola i ungdomsförbundet till en plats i riksdag eller regering, utan att egentligen utsättas för vare sig oliktänkande utanför det egna partiet eller ens ett vanligt jobb. För att kunna företräda folket på ett fullgott sätt, behöver en rimligtvis förstå (och ihärdigt exponeras för; vara en del av) folket. Eller raljerar jag mest nu? Jag har så svårt att avgöra skillnaden numera. Men om en finner sin politiska övertygelse i väldigt unga år, och sedan aldrig omprövar eller överger den - hurudant är man då egentligen mentalt beskaffad? Om en är stöpt i sin form från start, så är en väl rimligtvis inte särdeles flexibel i tanken, menar jag? Ständigt dessa tvärsäkra människor som jag tydligen har fortsatt stora problem med.
 
Med detta vill jag verkligen inte på något vis späda på det politikerförakt som fortfarande tycks vara på frammarsch, och som ärligt talat skrämmer mig mer än några brister i högre examina eller år spenderade utanför partibubblan. (Det är så transparent vilka som gynnas av sådana antidemokratiska strömningar att det vore löjeväckande om det inte bara vore så otäckt). Detta är dock intressanta aspekter som jag önskar kunde diskuteras mer. Angela Merkel t. ex. är väl disputerad fysiker, vilket är rätt häftigt. Det är allt.
 
Hyfsat koncist, som utlovat.