Takk for denne gangen, Norge

På väg hemåt efter några sedvanliga arbetspass uppe i Nordnorge under semestern. Fjärde vändan dit upp nu, på fem år. Trivs oroväckande bra ju längre norrut jag rör mig (paralleller till Frankensteins monster undanbedes vänligt såväl som obestämt). Nu när jag blivit norrlänning igen, tänkte jag att det skulle vara kul att testa att ta bilen upp istället för att flyga som vanligt. Bara 85-90 mil nästan rakt norrut, körde ju 130 mil när jag flyttade hem från Skåne menar jag. Övernattade i Hetta på finska sidan på vägen upp, och lyxar till det en smula med två hotellnätter på väg hem nu, en i Kautokeino och en i Kukkola. Fantastiskt fin sträcka att köra, i alla fall den norska delen, den finska E8:an är inte alltför upphetsande. Har dessutom haft ösregn de sista 40 milen idag, något jag gärna skippat. 

(Kompis som bara ville säga hej när jag var på väg till jobbet en morgon. Det fick han inte.)

Fick prova på att jobba helg för första gången också. Intressant upplevelse att vara helt själv på en avdelning, med vetskap om att nästa bemannade DT-kamera låg ungefär 45 mil bort. Dock rätt lugna dagar. Förutom när det dök upp en hel minibuss med patienter från staden intill (14 mil bort) på en och samma gång, samtliga med pappersremisser (de finns visst fortfarande!) från en remittent som jag vagt hade för mig saknade avtal för att ens skicka remisser utanför kontorstid. Och ingen att rådfråga. Så vad göra? Jag fick ju vackert utföra undersökningarna, och lägga pappershögen med remisser till sekreteraren på måndag med en väldigt ursäktande lapp. 

Eller när jag fick en remiss för en lungröntgen som skulle utföras "på stue", dvs bedside uppe på intensiven. Jag hade ju faktiskt fått en genomgång av den mobila röntgenutrustningen. Tror det var i juli 2017. Och jag har ett åtminstone hyfsat gott minne. Kom ihåg var utrustningen stod nånstans i alla fall (den hade flyttats sedan dess). Startade upp den, och möttes av en förfrågan om användarnamn och lösenord. Svor. Hittade bruksanvisning. Den var inte uppdaterad, ty den anmodade mig att trycka på en knapp som inte längre fanns för att komma vidare. Svor igen. På ett annat språk nu, för omväxlings skull. Lusläste instruktionerna på skärmen igen. "Skriv inn brukernavn og passord ELLER SKANN SKILTET DITT". Vilken skilt? Har jag fått en skilt? (...vad är en skilt?). Kammade igenom alla fack och skrymslen på apparaten. Hittade efter ett tag ett kort som såg blipp-aktigt ut. Inspekterade maskinen ånyo. Ingen naturlig punkt att sätta kortet mot. Svor ännu en gång. Valde ett tredje, fylligare språk för ändamålet. Härnäst följde en procedur som, om den utförts av en människa på en annan människa, nog skulle ha kallats för "taktilmassage". En alternativ benämning på detta performance-stycke vore "radiograf smeker oömt sin röntgenutrustning på mer eller mindre udda ställen". Nåväl. Efter ett par minuter blippade det till (accesspunkt var visst mitt på vänstra långsidan), och jag var inloggad. Uppdaterade arbetslistan på maskinen för att hitta rätt patient. Hen dök inte upp på listan. Svor för vad jag hoppades skulle vara sista gången. Bytte språk för vad jag också hoppades skulle vara sista gången. Gick tillbaka till datorn för att kolla vad som hänt med bokningen av remissen. Den hade försvunnit. Eller, försvunnit och försvunnit, den hade flyttats över till ett annat sjukhus, 50 mil bort. Det ansågs nämligen smidigare så av röntgenpersonalen där, då patienten de facto låg på det sjukhuset och inte på mitt. Remissen hade skickats fel. Ridå. Men först några väl valda svordomar.