xrob

Jag blev kanske för kaxig till slut. Det var en rejäl utmaning dessutom. Djupt liggande vener, tendens till att rulla undan, slingriga förhållanden, tunna kärl, patienten sa att de tidigare hade behövt ta till ultraljud.

Jag tog fram blodtrycksmanchetten, pumpade upp till strax ovanför det systoliska trycket, väntade någon minut. Släppte på trycket så att armen blev röd av den plötsliga blodtillförseln, och pumpade upp på nytt så jag hamnade ungefär mitt emellan det diastoliska och det systoliska trycket. Väldigt fin fyllnad. Hittade snabbt vad som kändes som ett helt okej kärl uppe i armvecket och gick in med min favoritinsticksvinkel kring 30 grader, fick backflöde direkt. 

För enkelt. 

Bara att föra in slangen samtidigt som jag drar mandrängen bakåt nu då. Slangen går inte in. Tvärstopp. Försöker backa någon millimeter och föra fram den på nytt. Stopp på samma ställe. Kanske svänger kärlet av åt något håll? Det är svårt att palpera längsriktningen ordentligt då det ligger så pass djupt. Drar ut mandrängen helt och hållet, och spolar in lite koksaltlösning. Ibland lyckas man vidga kärlet en aning på det viset, så att slangen kan glida in. Och det går bra att spola, men det är fortfarande stopp när jag försöker föra fram slangen. Jag backar den ett par millimeter till, försöker spola en gång till. Det bullar upp en liten kulle av koksalt under huden. 

Här någonstans så vet en del av mig att slaget givetvis är förlorat, samtidigt som en annan del av mig inte är redo att ge upp ännu. Jag backar någon millimeter till och försöker spola på nytt. Det enda som händer, är att jag adderar ytterligare volym åt den lilla extravasala kudden med koksalt. Jag försöker föra fram slangen en sista gång. En desperat och gagnlös manöver, utförd av en desperat man som förverkat alla sina alternativ, bränt alla broar, och till slut blivit inträngd i ett hörn av oundviklig insikt. 

Det händer inte ett skit.

Jag vet heller inte vad jag förväntat mig riktigt. Att den trubbiga spetsen på slangen mystiskt skulle ha leta sig tillbaka in i det lilla hål som jag åstadkommit i kärlväggen någonstans där under huden? 

Jag suckar, släpper på stasen, drar ut slangen helt, trycker dit en liten injektionstork för att stoppa blödningen. Förklarar för patienten att jag behöver stirra ut i tomma intet med besviken uppsyn i några sekunder innan jag är redo att fortsätta. Hon är förstående. 

Onekligen en väldigt tuff tid för mig.