xrob

Nio mil är ju alltid tufft, men just i år var det brutalt. Och jag hade en kaosartad dag på många sätt. Så mycket gick snett, och så mycket studsade åt rätt håll. 

Det började redan på bussen på väg till starten. Fastnade i trafikkö så vi höll inte på att hinna fram 😱 Ytterst ovälkommet stresspåslag. Det gick inte att köra ner på området heller då det fanns risk att köra fast i lervällingen, så 07:40 släppte chauffören av oss uppe på vägen. Fick lämna min väska med ombyte och duschgrejer på bussen, slita åt mig mina skidor och springa genom leran till rätt startfålla. Där det givetvis var lång kö. Sex minuter före start så kunde jag lägga ut mina skidor. Att värma upp eller gå på toaletten en sista gång var ju sedan bara att glömma.

Första backen. Förra året tog den 63 minuter. Nu, när jag startade ett led länge fram, så tog den 62 minuter. Det lönar sig med andra ord att avancera… 🙄😆 Hade en lite konstig känsla i kroppen tidigare under veckan. Förhöjd vilopuls och allmänt obehag. Märkte också att pulsen gick upp snabbare och högre än vad den borde i förhållande till ansträngningen i början. Vid toppen av backen peakade pulsen på 170. Hade det varit ett vanligt träningspass så hade jag avbrutit (lööögn!), men nu var det ju Vasaloppet. Men, sen när jag väl var uppvärmd och igång så kändes det som vanligt, och nu dagen efter så mår jag bara toppen, så vad det än var så skrämde Vasan väl bort det 🤷

Väl uppe vid högsta punkten så var spåren precis så dåliga som jag hade befarat. Grovkornig, omvandlad, ojämn sörja som gick kors och tvärs. Hittade heller inget fäste alls i geggan, så det var bara till att staka, och staka, och staka. Hade däremot bättre glid än de flesta runtomkring mig, vilket jag hämtade mental styrka från. Plockade många placeringar utför, och tappade många när det gick uppför igen. Om jag var tvungen att uppskatta, så stakade jag nog ungefär 85% av loppet. Resterande 15% hyfsat jämnt fördelat mellan saxning och misslyckade diagonalåkningsförsök.

Såg till att kröka lite på bröstryggen för att aktivera magen ordentligt, och hålla armarna väldigt böjda för att hushålla med energin, och milen tickade liksom bara på. Hade jag inte haft min grundfysik att luta mig tillbaka på, så vette fanken om jag tagit mig hela vägen. För så mycket stakning var INTE planen. 

I backarna upp mot Risberg så kändes det tungt. Samma backar som jag stakade uppför på ett hårt och fint spår ute i skogskanten som ingenting i fjol. Fast då fanns det ju å andra sidan spår… Om det var nån gång som jag helst hade velat ge upp så var det nog där och då. Men jag tänkte att det skulle ha känts ännu tyngre att sitta 11 timmar på bussen hem dagen efter utan medalj, sååå jag fortsatte. Hade sen inget egentligt dipp i orken. Inte som förra året, då jag var nere i en djup svacka in mot och förbi Hökberg, och som höll i sig förbi Eldris. Ytterligare ett års träning har gjort skillnad, så jag kunde ändå hålla jämnt tempo och fortsätta plocka placeringar hela vägen in i mål. Jag må ha varit 40 minuter långsammare än förra gången, men jag kom åtminstone nästan 500 placeringar längre fram. En kombination om något som skvallrar om ett ovanligt tufft år. 

Sen hade jag som energiplan att ta en gel vid varje station som slutade på -berg, och jag hade omsorgsfullt fäst fyra stycken på insidan av nummerlappen med kardborre. Väl i Risberg så märkte jag att alla fyra hade lossnat längs vägen nånstans 😱 Hade några i reserv i en ficka så det löste sig ändå, men vafan liksom. Blir att packa med sig nål och tråd nästa år. Så ja, jag erkänner här och nu att jag, förvisso oavsiktligt, har skräpat ner i ett naturreservat 🫤

Föll omkull en gång. Jag tänker inte säga i vilken backe, men det finns en viss risk att jag kommer hamna på Youtube… 😬 Skyller dock på åkarna framför mig. Hade de inte börjat bromsa så hade inte jag behövt bromsa. Och hade jag inte bromsat, så hade inte min ena skida plötsligt fått fäste i snöslushen så jag drattade omkull.

Kom på för sent att jag skulle försöka räkna antalet spårbyten i år, för att ha något att sysselsätta hjärnan med. Men redan innan första backen så hade jag bytt 8-9 gånger, och så fortsatte det. I jakt på någon form av drägligt spårparti, eller för ännu en av alla omkörningar. 669 placeringar plockade jag från start till mål den här gången. Skulle ha låtit bli den där sista spurten så jag hamnat på 666🤘 Åkte om en och samma gubbe lätt 15 gånger. Han hade ett lite väl utdraget glidmoment i sin saxning (läs: den jäveln skejtade i uppförsbackarna), så han gick om mig varje gång det sluttade uppåt där ett tag. Men han såg ut att vara typ 80+ så det kunde kan kanske få ha ändå.

Förväntade mig nästan att Blumchen skulle dyka upp och sätta sig på hjärnan i år igen, men hon höll sig borta. Det var mest tyst. Vilket nästan var värre. Det passerade en kille helt klädd i guld, och han hade en högtalare på ryggen som spelade Rainbow in the dark av Dio, så jag nynnade på den en stund. Vid en extrastation så spelades Thunderstruck med AC/DC, så jag provade den ett tag. Vid DHL:s tält så körde de Det är inte lätt att va ödmjuk av Mats Rådberg när jag passerade. Den ignorerade jag efter bästa förmåga. Men med runt 37 km kvar så dök en textrad upp i huvudet; "Smör, lingonsylt och malt". Obegriplig för sig självt, och nästan annars också, men som del av världens bästa hejarramsa till världens bästa AIK så funkar den ju. Och den låten var fenomenal på att gräva fram lite extra stakenergi, så den fick hänga med rätt länge.

Sen stå kall och blöt i kö för att få medaljen graverad, ingen aning hur mina fötter blev så sjöblöta trots att jag garderat upp med skoöverdrag som det PÅSTODS skulle vara vattentäta. Och herregud att åka i sån fuktig värme, tog av mig mössan och öppnade jackan redan efter en mil men jag kände mig överhettad hela dagen. Hade varit bekvämare i shorts och t-shirt. Ge mig 25 minusgrader och kärva, stenhårda spår alla dar i veckan framför det här miserabla jäkla västkustföret.

Kvarstod sedan bara att traska till hotellet, sätta sig på golvet i duschen och dricka sin efterlängtade Trocadero och begrunda sina livsval en stund. Nästa år, då jäklar…