Ute på andra sidan

Natten mellan fredag och lördag så slutade jag kunna dricka flytande ens, och insåg att jag behövde åka in - det här vänder inte av sig självt. Tror jag körde hemifrån lördag morgon kl. 4, och därefter gick det fort.

Den här gången var svalgproverna positiva, min sänka var på lite över 300, och tjoff bara så fick jag (dagens första... ) kamerasond upptryckt i näsan. Sen var jag hux flux på väg till ett större sjukhus i ambulans. Väl där gjordes ett par tappra försök att snitta upp halsmandlarna för att dränera abscesser, men det gick inte - jag hade på tok för ont. Ny plan: Plocka bort mandlarna helt. Prio: Inom 24 timmar. Tills dess: Massor med intravenös Alvedon och Morfin. Och sitta och spotta i en kräkpåse. 

Det blir mitt på dagen på söndag, blir snabbt budet. Tills det plötsligt dök upp en ambitiös narkosläkare på lördagskvällen och tyckte att vi drar och preppar för operation redan nu och är det en lugn natt i övrigt så kör vi redan då. Korta ner mitt lidande alltså? Ja tack. 

[Berättarröst: Men det blev inte en lugn natt i övrigt] 

Fast att ligga på postop och vänta var rätt bra ändå, där hade de verkligen stenkoll på en. Behövde sällan ens be om smärtlindring, en utdragen grimas efter en hostattack räckte ofta. Och kom det inte nån springande så var det bara att "råka" slita av sig pulsoximetern, då blev det snabbt fart på folk. <- Tips, tips! 

Sen blev det äntligen operation, tidigt söndag morgon. Brutalt i början, både att få sönderfrätta slemhinnor utsatta för xylocain-spray och sen att få en slang grövre än min näsgång upptryckt i just min näsgång. Kunde känna brosket krasa när det vidgade sig. Och så plötsligt så sov jag, och så plötsligt så var det nån jäkel som väckte mig igen. Och jag kunde prata igen! Och svälja! Och sova! 

Fått en massa restriktioner att förhålla mig till i två veckor nu: Får inte lyfta tungt, får inte gå upp i puls, och får bara äta och dricka kalla och släta saker. Allt jag hörde var förstås: Du får inte träna eller dricka te nånsin igen! 

Fast många jag skrivit med de senaste dagarna har sagt att man har så ont postoperativt efter en tonsillektomi, så känns det ärligt talat knappt alls. Inte jämfört med hur ont det gjorde innan i alla fall. Och så ont i halsen kommer jag aldrig att behöva ha igen, för nu är de jäkla mandlarna äntligen historia! 



(Hänger inlägget inte riktigt ihop, så beror det på att jag nickat till 7 ggr medan jag skrev den här texten) 

Kommentera här: