Var så jäkla sliten och nedtränad hela november-december. Minns inte så mycket av det ens, bara att jag alltid var trött och öm nånstans. Överallt. Och så kom januari och jag skulle lätta på trycket, komma upp ur källaren och se hur det låg till med formen. Och då går jag och blir sjuk istället. Eländet bröt liksom inte riktigt ut heller, utan låg bara och pyrde och störde. Lite hostningar men inte Hosta, lite snor men inte Snuva, lite värk i kroppen men ingen feber, och magen gav upp fullständigt. Missade ett planerat seedningslopp. Två. Mörka dagar, mörka tankar. Till slut, efter strax över två veckor, struntade jag i symtomen då jag kände att jag inte kunde vänta längre på att komma i träning igen. Vasaloppet väntar liksom inte på någon. Inte ens på moi 🐷. Stack till gymmet och körde ett kombinerat styrke- och intervallpass. Styrkedelen kändes inget vidare, men så fort jag ställde mig på crosstrainern och kom upp i puls så var det som om sjukdomskänslan bara släppte taget och gled iväg. Nu har jag varit i full träning igen i tre veckor, och jag var skeptisk över formen rätt länge men allt känns nog mer eller mindre som vanligt igen ändå. Intalar jag mig åtminstone. I onsdags stack jag ut på mitt första riktiga långpass på skidorna för i år, och letade efter känslan som brukar infinna sig när man åkt tillräckligt långt. När allt bara stämmer; tekniken sitter, styrkan finns där, konditionen räcker och blir över, utrustningen fungerar som den ska, inga krämpor stör. Då nånstans, när man passerat säg de första 25-30 kilometrarna ungefär, så klickar det liksom till i huvudet och man slutar tänka på att man är ute och åker skidor. Man tänker inte just alls längre. Man går fullständigt upp i det och bara gör. När man väl hamnat där så tror jag att man kan åka nästan hur långt som helst, för man tänker inte ens på hur långt man har åkt. Och vet ni, den känslan låg där och lurpassade på mig precis som vanligt. 29 dagar till Vasaloppet nu, och jag vågar nästan påstå att jag längtar.