Bokrecension: Processen - Franz Kafka
Situation (vad och av vem): Bokrecension av Processen, skriven av Franz Kafka (1925). 208 sidor, utgiven av Wahlström & Widstrand, tryckt 1986.
Rekommendation (betyg): 4/5. Stark 4:a dock. Det är jobbigt att följa K:s Sisyfos-artade resa från indignation, via hopp och förtvivlan till slutlig acceptans. Jag har aldrig läst något liknande tidigare. Är det lite så här det känns att sitta fängslad i Guantanamo? Lämnar mig med en grå, kvardröjande känsla av ökad tyngd.
Bakgrund (handling): Vi får följa Josef K, banktjänsteman, 30 år fyllda. En morgon blir han häktad utan att få någon förklaring varför. Därifrån får vi sedan under ett år uppleva hans resa genom ett absurt rättssystem, i en minst sagt invecklad och svåröverskådlig Process. För hur försvarar man sig, när man inte ens vet vad man anklagats för?
Aktuell bedömning (vad tyckte jag): Jag slås av hur enormt ensam K är, när han står inför att bli nedmalen av detta enorma, byråkratiska maskineri, som är en veritabel labyrint av ineffektivitet, svårbegriplighet och avsaknad av transparens. Det är lätt att dra paralleller till andra dystopier, stackars Winstons öde i 1984 t. ex. ligger nära till hands. Och den där alienerande, surrealistiska känslan som infinner sig; "är jag verkligen den ende som inte förlorat förståndet?", är rimligtvis allmänmänsklig? Det går att se på boken som kritik mot förmynderi eller varför inte mot korruption, eller som en beskrivning av en individs rättslöshet inför en auktoritär myndighetsapparat, eller kanske som en allmän metafor över hur obegripligt (...meningslöst?) livet är, eller att en förtvivlad man helt enkelt hanterar sin manodepression genom att använda skrivandet som säkerhetsventil, eller för all del som väldigt mörk humor. Stämningen är hela tiden hotfull/suggestiv, dyster, klaustrofobisk och absurd/svårgripbar/surrealistisk på samma gång. Som en vaken mardröm. Otroligt välskriven, även om den definitivt känns ofärdig.