xrob

 

Jag har inte jobbat alltför många år i mitt yrke som röntgensjuksköterska ännu, men som vän av utveckling så är det omöjligt för mig att inte plocka på mig ett och annat knep längs vägen. Har tänkt lite på barnundersökningar under kvällen. Det som är vardag för mig, kan vara en väldigt stor händelse för ett litet barn. Ibland har barnet bestämt sig redan innan det kommer in på undersökningsrummet att det inte vill vara med om någon röntgenundersökning. Alls. Kanske pga att det haft en lång dag, kanske pga att föräldrarna utstrålar oro som det snappar upp (påpassliga små rackare!), kanske pga tidigare dåliga erfarenheter av vitklädda människor. I vilket fall som helst så får man jobba i en liten mental uppförsbacke ibland. Här är några tips som förhoppningsvis kan minimera den uppförsbacken:

• Stressa inte, och prata inte för fort eller för mycket. Håll dig koncis och relevant. Var alltid uppriktig. Skit i att du har sju andra patienter som väntar utanför, de är inte lika viktiga just nu. Och försök för Guds skull komma ihåg vad alla kroppsdelar heter på svenska och inte på latin!
• Ställ in all röntgenutrustning innan barnet kommer in på rummet. Stora takmonterade kameror som susar omkring och surrar brukar knappas hjälpa om barnet redan är lite oroligt. Öka belysningen en aning också, barn gillar i regel inte mörker lika mycket som röntgenpersonal gör.
• Om du inte ställt in all utrustning i förväg, låt barnet hjälpa till. Om det tillåts bekanta sig med kameran, avdramatiseras snabbt hela situationen. Sen kan ni tillsammans öva på att ställa in och låtsas ta en bild på en förälder (eller vem som nu än följt med barnet till röntgen).
• Presentera dig och håll dig på barnets nivå när ni pratar (böj dig ner). Prata direkt med barnet. Barnet vill ha information från dig, inte via sina föräldrar/medföljare.
• Ge barnet all information om undersökningen utan att skrämma det; hur det går till, hur lång tid det tar, hur det brukar upplevas. Låt föräldrarna lyssna medan du informerar barnet, så blir de också insatta i vad som kommer hända.
• Få med föräldrarna på vad som ska ske. Barn känner väldigt lätt av om en förälder är orolig, och bygger vidare på den känslan. Barnet är den viktigaste personen i rummet, men föräldrarnas medverkan kan hjälpa/stjälpa hela undersökningen ibland.
• Positiv uppmuntran är viktigt. Låt barnet veta när det är duktigt och när röntgenbilderna blir bra. Detta underlättar även för framtida besök på en röntgenavdelning.
• Ställ frågor och var intresserad och lyhörd. I vissa åldrar vill barn gärna berätta vad som hänt (förbered dig på otaliga gripande berättelser om dumma studsmattor), i vissa åldrar vill de hellre prata om annat för distraktionens skull. Och en del barn vill inte prata alls. Ett barns ålder och dess mentala nivå är två helt skilda ting, så försök gå in i patientmötet med så få förutfattade meningar som möjligt. Man skulle nästan kunna tro att barn är individer precis som alla oss andra.
• Lova ingenting till 100%. Du vet faktiskt inte om nästa bild kommer bli den sista, och du kan inte alltid garantera att undersökningen kommer vara helt smärtfri. Använd förresten aldrig ordet "inte" i meningar som "det kommer inte göra ont", allt ett stressat barn antagligen kommer att snappa upp är "göra ont".
• Låt barnet sätta villkoren, inom rimliga gränser. Medinflytande minskar upplevelsen av förlorad kontroll och därmed ofta även barnets oro. Fråga barnet om det t. ex. vill ha med sig någon in på undersökningen, svaret är faktiskt långt ifrån givet.
• Äldre barn är i regel måna om sitt privatliv, och ofta medvetna om att strålning är något farligt. Var beredd på detta, och stäng dörren till undersökningsrummet om barnet behöver ta av sig mycket kläder för bildtagningen. Skyl barnet med en filt om möjligt. Förbered dig även på att kunna besvara frågor om strålning på ett lättbegripligt sätt. Förklara vad du gör för att minska stråldosen, samt varför det är viktigt att röntgenbilderna tas.

Andra bloggar om: röntgen, barn, vården, sjukvården