Jag var en idiot i höstas. Varför träna så ensidigt, varför träna varannan dag trots att kroppen sa emot, varför pusha hårdare och hårdare, och kanske framför allt: varför i helvete försöka formtoppa i JÄVLA NOVEMBER när man egentligen borde gå in för mängdträning då? Det känns inte rationellt någonstans nu i efterhand, och det känns som om jag lärt mig mycket sedan dess. Då såg schemat ut på följande vis: Löpning, löpning, löpning, löpning, löpning. Nu: Löpning, gym, simning, rullskidor, trädgårdsslit, cykling, gym, löpning, gym, simning, gym, kanske en promenad, trädgårdsslit. Och så lyssnar jag på kroppen, vill den inte springa en mil på måndag nästa vecka så slipper den; jag tar det beslutet då och inte nu. Och löpning är också teknik även om ingen tycks reflektera över det i större utsträckning, alla kan det inte men alla kan nog lära sig. Jag ska lära mig. Nya skorna gör underverk. Varierar musiken mycket också, tror det bidrar. Dock har jag ingen förklaring till varför death och doom metal funkar till rullskidor, schlager till intervallöpning, dubstep till terrängpartier, punk och postpunk eller varför inte disco till långpass, rock och hårdrock och till och med lite punkpop till gymmet och VAD SOM HELST SOM INTE ÄR PANFLÖJTSCOVERS AV SKITLÅTAR fungerar i simbassängen. Ett mål just nu är Vasaloppet 2014, men allt kan hända på vägen dit. Göteborgsvarvet 2013 kanske, även om jag håller mig från asfalt för stunden för fötternas skull. Knäet är bättre nu sen en vurpa i början av förra veckan (löpning, inte rullskidor; jag vet; pinsamt). Var rätt svullet och varmt och jävligt där i några dagar, men jag kunde träna ben fullt ut igår utan problem så jag friskförklarar härmed mig själv. Mängdträning med fokus på teknik och distans snarare än tempo känns som rätt väg att följa i nuläget. Sikte på idrott, inte sport. Inte på att vara bäst, utan på att bara göra det. För att jag vill; för att jag älskar det. Det finns en oöverträfflig glädje i att anstränga kroppen och må bra. Går ett terränglopp som verkar gå ut på mjölksyra på Kullaberg nästa månad. Jag kommer nog att springa det, ska bara reka banan först innan anmälan. Sammanfattningsvis så ska träningen vara rationell och försvarbar från och med nu. Och jo, jag jobbar så här osammanhängande i huvudet nuförtiden. Formtoppad enmannabrainstorming.
Andra bloggar om: träning
Kommentarer:
Kommentera här:
Mitt mål att kunna springa en halvmil i slutet av Maj känns i sammanhanget oerhört magert. Fast sen får jag ju inte i slita i trädgården längre för min svärfar efter den s.k. "stenläggningsincidenten", så det kan ju vara en bidragande faktor.