Dröm #24 - Känsloboutiquen i den ruffiga delen av stan

Jag vaknar. Inte på riktigt; i drömmen vaknar jag. Känner mig likgiltig. Känslokall, kanske. Sambon föreslår över frukosten att jag borde gå och beställa lite känslor. Va? Jo, det är bara att ta bussen ut till slumområdet bortom tunnelsystemen (oklart vad tunnlarna har för funktion förutom att fylla ut drömkulisserna med betong och graffiti), för där har det öppnat en butik där man kan beställa just känslor. Öppningserbjudanden med mängdrabatter etcetera utlovades i en annons i gårdagens Metro.

Kränger på mig jackan och går ut. Funderar på vilka känslor jag ska köpa. Eufori är ju givet. Nostalgi. Och varför inte lite framtidstro också när jag ändå är där. Somnar på bussen, eller så har jag bara en minneslucka över vad som hände på ditvägen; kanske snabbspolade drömmen sig framåt här. Hursomhelst, jag kliver av bussen, en stor skylt möter mig direkt: Boutique de émotions - Känslofylld med känsloliv! Stans bredaste känsloregister!

Jag går in. Dörren är ljusblå, en klocka plingar till och expediten kommer skyndande. Jag är ensam i butiken. Hon är liten och knubbig, glasögon i senilsnöre runt halsen, borde ha gått i pension redan. Vad som önskas? Lite eufori hade jag väl tänkt. Att den redan är en storsäljare? Jo, det kan jag tänka mig.

Den är så populär att den kommer med leveranstid och motkrav. Socialstyrelsen som lagt sig i. Jag kan få eufori en timme nästa tisdag, men då måste jag ta en halvdag melankoli på söndagen innan. Låt gå för det då. Och så lite nostalgi, tack. Den kan jag få direkt, så jag sluter ögonen och befinner mig plötsligt i mellanstadiet:
Biologilektion, årskurs fyra, och en uppstoppad fasan står framför mig på bänken. Dess blick är död som svart glas. Längs dess ena ben rinner något. Det ser ut som kåda. Jag måste sträcka ut handen och ta på det. Det känns som kåda. Jag för det till näsan. Det luktar däremot som superlim. Jag för det mot munnen. Här pausar 10-åriga jag. Jag befinner mig i en bondförnuftets gråzon. Att ge fan i att slicka på okända vätskor som rinner ut ur döda djur, är förvisso ingenting som jag uttryckligen lärt mig av mina föräldrar. Men det känns ändå ... fel, på något vis. Här - i precis detta ögonblick - börjar jag bli etiskt medveten och självständig.
Jag öppnar ögonen igen. Jag smakade aldrig på den taxidermiska geggan, mumlar jag för mig själv. Nej och tur var väl det, svarar expediten. Hon heter Judit. Hon säger att det betyder "Dödsängel av Guds nåde". Jag låtsas tro henne. Och så lite framtidstro, tack. Kanske kan den portioneras ut i väldigt små doser under ett års tid, föreslår jag.

Nej hon säljer inte framtidstro; den får man vackert skapa själv.

Ja ja, tack för mig då. Men vänta, utbrister hon, du kan inte gå ut nu! Ligisterna är tillbaka! Jag tittar ut. Utanför drar ett gäng schimpanser förbi. De är klädda i baseballjackor, kepsar och inlines. Samtliga apor har en sprayburk i vardera hand. De sprayar konstant färg överallt. Färg och kanske även hårspray, huvudsaken är uppenbarligen bara att det sprayas. Det låter pssssshh hela tiden, och trottoaren ser förjävlig ut efter ett tag. Allt får mig att tänka på videon till Michael Jacksons Bad. Fråga inte varför. Och på Animal Planet.

Damn street monkeys, viskar jag. Och det är det sista jag minns.



Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Kommentera här: