Bokrecension: Livet en bruksanvisning - Georges Perec
Beskrivning (från baksidan):
I HUSET PÅ NR 11 rue Simon-Crubellier har livet lämnat spår efter sig, som en omärklig förslitning. Här ekar det förflutna i trapphuset. Det finns en berättelse i varje prång. I varje rum står föremål och pockar på uppmärksamhet. Här hörs liv och rörelse, hundskall, barnskrik, skvaller - och här härskar besvikelsens förgrämda tystnad.
På besynnerliga vägar korsar människornas liv varandra, till synes oförenliga och ändå evigt länkade. Under ett och samma tak växer en hel värld fram, en värld av litterärt miniatyrmåleri, svindlande panoramor, pusselbitar, korsordsliknande upptåg komplett med register, kronologisk översikt och planritning över huset.
Georges Perec föddes i Paris 1936 och avled 1982. Hans mästerverk Livet en bruksanvisning utkom första gången 1978. Det är en bok som med eftertryck styrker Perecs grundinställning - att författaren i tvånget har sin största frihet, i leken sitt största ansvar. En bok att bosätta sig i.
Reflektion efter de första 57 sidorna:
Boken har hittills bara räknat upp en del av personerna som bor i huset i fråga; deras besynnerligheter, vad de arbetar/arbetat med, motivet på tavlorna som pryder deras väggar, historien bakom motiven; ständigt till synes ovidkommande sidospår som utforskar varenda liten detalj av en människa - Vad som står skrivet på en papperslapp i en flickas vänstra byxficka och varför, vad som fick snickaren på 5:e våningen att sluta äta sin dagliga lunch på fiket längre ner på gatan; lösa fragment som förundrar och förvirrar.
Men efter några sidor till så går det upp för en - Det är livet självt som han beskriver, varken mer eller mindre. Han påvisar med genialisk enkelhet hur allas våra liv obönhörligen är sammanflätade i varandra. Än så länge är jag väldigt glad över att jag började läsa den här boken. Den hade fångat mitt intresse redan i inledningen av första kapitlet:
KAPITEL I
I trappuppgången, 1
Ja, det skulle kunna börja så, just här, och just så här, lite trögt och saktfärdigt, i den här neutrala delen som är allas och ingens, där folk möts nästan utan att se varandra, där livet i huset genljuder avlägset och regelbundet. Det som försiggår bakom lägenheternas tunga dörrar uppfattar man oftast bara spridda ekon av, fragment, spillror, skisser, smakbitar, små intermezzon och missöden i det som kallas "gemensamma utrymmen", dämpade småljud som kvävs av den blekta röda yllemattan, embryon till ett gemensamt liv som alltid hejdas av tamburdörrarna. De som bor i huset lever några centimeter från varandra, med en enkel mellanvägg mellan sig, och har samma utrymmen som upprepas på varje våningsplan, gör samma gester på samma gång, vrider på kranar, spolar på wc, tänder ljuset, dukar fram tallrikar; några dussin samtidiga vardagsliv som upprepas från lägenhet till lägenhet, från hus till hus, från gata till gata.I trappuppgången, 1
Reflektion efter 168 sidor:
Personbeskrivningarna fortsätter, deras egenheter lyfts obönhörligen fram; oväsentligheterna och anekdoterna börjar utforskas djupare, människor dör och ersätts av nya, människor flyttar in och ut ur hyreshuset, och de långa linjer som utgör deras liv konvergerar, divergerar, avslutas, påbörjas, försvinner, återkommer igen, tvinnas runt varandra i en enda röra. Människornas liv saknar egentligen betydelse för någon annan än för just dem, och ändå påverkar de varandra ständigt, utan att vara direkt medvetna om det.
Perec har ett närmast naturalistiskt skrivsätt, som till en början kan göra att man känner sig distansierad från det man läser, men efter ett tag så känns det bara naturligt. Och med hjälp av hans minutiösa omgivningsbeskrivningar, kan man måla upp fantastiskt detaljerade bilder av det som han vill förmedla. Till stilen påminner hans språkbruk mycket om det i Strindbergs Hemsöborna, om än lite modernare.
De små glimtar man som läsare får av de liv som levs sida vid sida berör och engagerar. Och många berättelser utgör perfekta metaforer för de olika infallsvinklar som man som människa kan ha till livet. Ett bra exempel, ur kapitel XXVI, där man får reda på resonemanget bakom vad en man valt att göra med sitt liv, ett val som i sin tur haft konsekvenser för många andra karaktärer tidigare i boken, och som kommer att få konsekvenser för många karaktärer framöver:
Den (idén) utvecklades under de månader och år som följde och konkretiserades kring tre vägledande principer:
Den första var moralisk: det fick inte gälla upptäckter eller rekord, inga toppar att bestiga eller havsdjup att nå. Det Bartlebooth skulle uträtta fick varken bli spektakulärt eller heroiskt; det skulle i all enkelhet och beskedlighet vara ett visserligen svårt men inte ogenomförbart projekt som hela tiden skulle gå att styra, och som i gengäld i minsta detalj skulle styra livet för den som ägnade sig år det.
Den andra principen var logisk: all slumpmässighet var utesluten ty tid och rum skulle fungera som abstrakta koordinatorer där identiska skeenden oupphörligt skrevs in efterhand som de fullbordades på förut bestämd plats och tidpunkt.
Den tredje slutligen var estetisk: onyttigt som projektet var - avsaknaden av vinstsyfte var enda garantin för dess genomförande - skulle det förstöra sig självt efterhand som det genomfördes; fullbordandet skulle bli ett kretslopp: en följd av skeenden som länkades till varandra och därigenom upphävde varandra: Bartlebooth skulle utgå från ingenting och återgå till ingenting, via bestämda förändringar av avslutade objekt.
Så uppgjordes ett konkret program som i korthet löd så här:
Under tio år, från 1925 till 1935, skulle Bartlebooth utbilda sig i akvarellmålning.
Under tjugo år, från 1935 till 1955, skulle han resa omkring i världen och i en takt av en akvarell var fjortonde dag måla femhundra marinmotiv, alla i samma format (65 X 50 cm), föreställande hamnar. Så snart varje sådan marin var avslutad skulle den skickas till en konstförfaren hantverkare (Gaspard Winckler) som skulle klistra upp den på en tunn träskiva och såga ut den till ett pussel om sjuhundrafemtio bitar.
Under tjugo år, från 1955 till 1975, skulle Bartleboorh återkommen till Frankrike foga ihop bitarna till varje pussel, ett åt gången, i en takt av ett pussel var fjortonde dag. Efterhand som pusslen blev färdiglagda skulle marinmotiven "retextureras", så att de kunde lösgöras från underlaget, transporteras till den plats där de - tjugo år tidigare - hade målats och nedsänkas i en färglösande vätska varefter allt som återstod var ett ark Whatman-papper, intakt och jungfruligt.
Inget spår skulle därmed finnas kvar av den operation som under femtio år sysselsatt sin upphovsman.
Jag älskar det här stycket. Så många människor lever långa liv utan att göra någon skillnad alls för just någon; de lämnar inga som helst avtryck åt eftervärlden - de har helt enkelt inte ambition nog. Människor vill nästan uteslutande göra skillnad - vi har ett behov av att känna oss betydelsefulla - men ibland lyckas vi helt enkelt inte.
Just därför är stycket ovan är så bra, då det egentligen är en satir över våra stundtals pretentiösa ambitioner här i livet; en ekonomiskt oberoende, torr engelsman som verkligen går in för att inte göra någon skillnad, och som ändå påverkar så många andra människors liv (mannen som ägnar ett decennium åt att utbilda honom i akvarellmålandets ädla konst, hans resesällskap under 20 år, hantverkaren som tillverkar hans pussel och blir rik på kuppen, kemisten som retexturerar pusslena till hela ark igen, kvinnan som tillverkar alla kartonger som pusslena läggs i, dessa människors familjer, deras vänner, osv i en enorm spindelväv av livstrådar), är väldigt underhållande. I alla fall om man har min humor.
Essensen i berättelsen är väl att vi, precis som Dalai Lama konstaterar i Lycka! En handbok i konsten att leva, omöjligen kan leva våra liv utan att vi påverkar, och påverkas av, varandra. Så som jag väljer att tolka den. (De två böckerna har många beröringspunkter för övrigt, men det är en annan diskussion).
Reflektion efter 3 månaders uppehåll:
Jag slutade läsa boken ungefär halvvägs. Jag kände inget behov av att fortsätta. Det fanns ingen direkt handling som jag ville veta hur den slutade. Inga uppenbarelser som jag kände väntade runt hörnet. Jag känner fortfarande inte för att läsa ut den. Jag hade från början tänkt ge den ett toppbetyg, men sen ändrade jag mig, och tänkte ett tag ge den ett medelmåttligt betyg. Men nu har jag ändrat mig igen, jag ska inte ge den nåt betyg alls, för jag har ju faktiskt inte läst den. Jag orkar inte ens läsa igenom den här recensionen, som jag inte skrivit på sen i slutet av juli. Men jag kommer att läsa boken en vacker dag. Antagligen kommer jag att börja om från början igen. Det är en bok som jag vill läsa, bara inte just nu. Kanske saknar jag det perspektiv på livet som krävs för att uppskatta den fullt ut, jag är ju ändå mitt uppe i livet, utan någon som helst egentlig överblick. Jag vet inte. Det finns en lekfullhet som tilltalar mig i boken, inte i språket, men i sättet som det sociala samspelet beskrivs. Stundtals känns det som om författaren ser på oss som myror i en enorm myrstack, i nästa stund är vi unika individer, och mest hela tiden så är vi väl både och.
Det här är således ett rätt märkligt blogginlägg. En recension som inte recenserar. Det är så härligt intetsägande i sin poänglöshet att jag bara måste publicera det. Jag ber om ursäkt. Det kanske kan komma att upprepas.
Betyg: Okänt
Boken finns att köpa här för 37 kronor, om du vill ge den ett försök.
Andra bloggar om: recension, bok, bokrecension, georges perec, livet en bruksanvisning