xrob

Först blev jag ledsen. Vilket kompakt jävla mörker som existerar i världen ändå. Varför gör man så här? Sedan genomgick jag en lång fas där allting bara kändes overkligt. Vilket kanske är ofrånkomligt om man kommer från ett land som har haft fred i över 200 år. Krig känns som en så förlegad tanke. Och ska man verkligen efterskänka dem den ynnesten att få leva vidare med ett så pass dikotomiskt tankegods som rimligtvis måste vara en grundbult i ens idévärld för att man ska kunna rättfärdiga och sedan även begå en krigshandling? Vi mot dem, i en värld så full av gråskalor? Hur är man ens funtad för att få det att gå ihop? Mossbelupet och passé. Och nu är jag mest arg. För vilket övergrepp, inte bara på ett folk och en suverän stat utan på demokratin som grundprincip. Det är inte bara två arméer som kolliderar, utan två oförenliga idéer om hur världen fungerar. Sanningen har redan gått förlorad någonstans längs vägen, får se vad mer vi behöver ge upp innan allting är över. Jag hade ju inte några skyhöga förhoppningar om mänskligheten i stort sedan innan, men de förhoppningarna har knappast blivit högre sedan början av den här veckan (för att uttrycka sig lite diplomatiskt). Nu skiter jag i det här (med att vara närvarande på Internet, anm.).