Så jag gick, ensam genom en korridor, som ligger inne på en avdelning på ett sjukhus som sannolikt inte ligger jättenära dig. Och så stannade jag. Inte för att jag glömde bort vart jag var på väg, utan för att jag drabbades av en så stark men samtidigt diffus känsla. Känslan var följande: Det känns, som om jag skulle kunna stå på händer om jag bara gav det ett försök, men jag borde verkligen, verkligen (VERKLIGEN) låta bli. Och så passerade ögonblicket, och jag gick vidare. Kanske imorgon.