Brottsoffersposé
Fick den här gamla bilden skickad till mig igår kväll. Den föreställer mig (till höger) och en syndikalist från röda linjen (till vänster) i färd med att sätta upp lappar inför en politisk strejk, klockan är mellan två och tre på morgonen, och vi befinner oss nånstans längs röda linjen. Tror den är från hösten -04, men jag är inte säker.
Värt att observera är att jag står i perfekt "brottsoffersposé" på bilden. Ni vet, den där vinkeln som anonyma brottsoffer alltid är fotograferade från i tidningarna. En s.k. inverterad passfotovinkel, om man så vill. Gärna i kombination med korslagda armar. Inte sällan blickande ut över brottsplatsen i fråga.
Skämt som detta måste fullföljas. Here we go:
"Fredrik lider fortfarande, både psykiskt och fysiskt, av vad som inträffade i tunnelbanan den där kyliga februarikvällen för fem år sedan. När han var på väg hem ensam från en krogrunda i innerstan blev han plötsligt ombedd att avstå från sin sittplats till förmån för en höggravid kvinna.
- När jag reste mig upp så satte hon sig bara, utan att säga tack. När jag kom hem så grät jag. Jag kände mig kränkt som människa, som att jag helt saknade värde för henne. Än idag så drar jag mig för att nyttja kollektivtrafiken. De få gånger jag är tvungen att åka någonstans så står jag alltid upp, hela vägen.
Fredrik är långt ifrån ensam om sitt problem. Ett ständigt växande antal yngre män söker årligen hjälp av samma anledning, och mörkertalet antas vara väldigt stort.
- Det är väldigt svårt att söka hjälp. Man tror inte att omgivningen ska förstå vad man går igenom, man tror inte att man ska tas på allvar. Man tror att man är ensammast i hela världen. Men så är det inte. Och det här är viktigt att lyfta fram, för många lider helt i onödan, när det finns kompetent hjälp att få.
Fredriks räddning blev nätverket AORTA -97 (Artighetens Offer för Resenärer i Tunnelbanan Anno 1997).
- Att tala med andra som upplevt samma sak har gjort mig starkare. Vi brukar anordna gruppresor i tunnelbanan, där vi gemensamt konfronterar vår fobi. Nu kan jag känna att livet är värt att leva igen. Och jag kan träffa alla mina vänner som bor mer än en tunnelbanestation bort. Jag har verkligen saknat dom.
Fotnot: Fredrik heter egentligen