Bokrecension: Äcklet - Jean-Paul Sartre
Situation (vad och av vem): Bokrecension av Äcklet, skriven av Jean-Paul Sartre (1938). 208 sidor, utgiven av Bonniers, tryckt 1990.
Rekommendation (betyg): 4/5. Den här boken lyckades beröra mig, och känns som ett viktigt verk på en fundamentalt existentiell nivå. Lättläst i förhållande till sitt faktiska djup.
Bakgrund (handling): Boken är skriven i dagboksform, cirkulerandes kring Antoine Roquentins förehavanden. Han har bosatt sig i en fransk liten hamnstad för att skriva en bok om en historisk person därifrån. Han drabbas dock av väldiga problem med att knyta an till både det förflutna och till den pågående världen runtomkring honom, och mitt uppe i insikten om sin egen överflödighet så grips han av ett enormt äckel. Äckel inför sin egen kropp och existens; äckel över de föremål och människor han ser runtomkring sig; äckel över samspelet mellan sitt fysiska jag och omvärlden. Någon bok skriver han aldrig färdigt.
Aktuell bedömning (vad tyckte jag): Har aldrig tidigare stött på en så träffande beskrivning av de overklighetskänslor och den allmänna känslan av främlingskap och meningslöshet som kommer över en ibland (eller det kanske bara är jag?). Den introverta monologen som vi får följa är intensiv, koncis, naken, filosofisk och lite mästrande, kanske även angränsande till naturalistisk i sina utförliga och opolerade omgivningsbeskrivningar - paralleller dras lätt till både Zola och Strindberg. Sartre har ett budskap som han vill få ut, och visst lyser någon form av knoppande existentialism/nihilism igenom, särskilt i diskrepansen mellan Antoine och den humanist/socialist som kort och gott benämns Autodidakten känns detta påtagligt. Egentligen så händer det inte så mycket genom boken, men det stör mig inte på samma sätt som när jag läste Moby Dick (vilket nog snarare har sin grund i mina egna förväntningar på vilken mängd handling jag trodde att jag hade framför mig).