xrob

 

---

 

I början (det är nog här själva inlägget börjar, ignorera all text hittills, eller hantera det som en ingress för all del. Jag använder mig visst av ingresser numera) kunde man se en uppsjö av olika pokémons på gymmen, och kontrollen över dessa skiftade ofta mellan lagen. Men ett system där de kraftigaste typerna blir kvar längst på gymmen (och därmed genererar flest mynt till sina tränare) var visst svårt att nyttja ärligt. Entré således för GPS-fejkarna. 

 

Målet med spelet är ju att man ska lyfta på sitt lata arsle och se sig om i världen. Folk var dock snabba med att inse att det gick att ta sig runt detta genom att fejka sin GPS-position. På så sätt går det helt plötsligt jättesnabbt att samla sällsynta pokémon, göra dessa starka, ta över och försvara en handfull gym och casha in mynt utan att behöva lämna soffan. Att kunna vara i Tokyo ena minuten och Säffle i nästa har sina uppenbara fördelar. 

 

Niantic ska visst ha kastat ut en del fuskare, men det märktes verkligen inte. Känslan var snarare att de blev fler och fler. Att stå ensam vid ett gym i stadsparken kl. 5 på morgonen och se det magiskt tas över av ett annat lag och sedan bara växa i styrka var en frustrerande upplevelse. 

 

Det fanns ett motgift - att använda sig av s. k. bockstrategi. Den går ut på att man placerar en klen pokémon på ett tomt (precis övertaget) gym, som man sen sparrar mot om och om igen tills gymmet är uppe i level 10. Lite som att hoppa bock över ett spädbarn, därav mitt namn på taktiken. Detta går snabbare än vad det tar för en fuskare att sänka gymmet. Det kräver dock att flera spelare är på plats samtidigt, alternativt lånar ut sina konton till varandra så att bara ett fåtal behöver vara fysiskt på plats. Som pricken över i så kunde man sen ha ett extra konto själv i ett motståndarlag, som kunde slå ut den svaga pokémonen så denna kunde ersättas av en starkare. (Detta är dock lite onödigt, och också betraktat som fusk, även om jag inte hört talas om någon som någonsin blivit utkickad pga multipla konton. Man kan även uppnå samma effekt med en livs levande kompis från ett annat lag, vem som nu står ut med att umgås med nån från Valor). 

 

Sensmoralen var, i alla fall under ett flyktigt ögonblick, att samarbete lönar sig. Myntets baksida var däremot att nybörjare och ensamspelare (bl. a. undertecknad) blev lite undanskuffade, men äsch. Vive la resistance, liksom. En del ensamspelare skaffade också multipla konton för att nagga fullproppade level 10-gym i kanten lite för att ha nåt att göra, men orka. (Nagga: Knuffa ut den svagaste pokémonen från ett gym med konto från ett annat lag, och placera en egen i dess ställe från sitt ordinarie konto). Folk som hade sina pokémon på gymmen blev bara sura, och började nagga tillbaka. Så gymmen bytte aldrig lag, men de lägre stående pokémonen byttes ut med allt hastigare intervall.

 

Skittråkigt, jag vet.

 

Men det hela var ändå över när väl GPS-fejkarna började anamma samma taktik. Sitter ett ensamt GPS-pucko med 10-15 konton som kan förflytta sig över hela världen och bockar och naggar alla gym i närheten så är det förbaskat svårt att hålla jämna steg. Ett sätt att kontra blev att sätta bra försvarspokémon med höga hp på gymmen, som tar betydligt längre tid att slå ut. Plötsligt hade vartenda jävla gym bara Blissey och Snorlax, och spelet dog lite för  mig. Det var ungefär här som jag hade samlat alla då tillgängliga gen 1-pokémon också, så spelet började kännas innehållslöst. 

 

Sen kom gen 2 och ett nytt gymsystem, som bl. a. bara tillät en pokémon av samma typ att vistas på ett gym i taget. Det fanns nya pokémon att jaga, och gymmen var inte köttväggar längre. Det gick inte att sparra mot pokémons från ens egna lag längre, men livet var bra igen. Ett tag. Sen kom Safarizonerna och sög spelglädjen ur kroppen på mig ånyo. 

 

Plötsligt hade spelare som bodde i närheten av en viss kedja med gallerior (eller mycket tid och pengar så att de kunde resa till en) fördelar, då de gavs möjlighet att fånga regionsspecifika pokémon som hittills inte varit tillgängliga i Europa. Nu var det inte längre ett spel som spelades av alla spelare på lika villkor. Komplett dynga förstås, men jag härdade ut. 

 

Sen gjorde äntligen de legendariska pokémonen entré. Som jag hade väntat. Och så besviken jag blev, då de introducerades endast på gym - och de var så pass starka att man behövde vara minst 12-15 spelare för att besegra dem (och få en chans att fånga dem efteråt). 

 

Jag. Spelar. Ensam. 

 

Ge mig dem ute i det fria, jättesällsynta och jättesvåra att fånga. Catch rate 0,05%, I don't care. Ge mig dem i 1000 km-ägg. Vad som helst, bara det inte innebär att jag behöver samarbeta med folk. Jag skydde grupparbeten som pesten i skolan, och tänker verkligen inte ändra uppfattning nu. 

 

Så det var väl ungefär här, sent i somras, som jag insåg att min tid som spelare nog skulle få ett slut ändå. Under hela den här tiden har jag dessutom bott i en avkrok som inte har ett enda gym, och hela byn har sammantaget färre pokestops än norra kyrkogården i Lund. Beslutet blev knappast svårare av dessa två faktum. 

 

Jag ville gärna evolvera min Mareep hela vägen upp till en Ampharos, så det blev en lämplig stoppunkt. 201,3 km skulle krävas, om jag inte sprang på någon Mareep i det fria eller lyckades få någon i ett ägg. Vilket jag såklart inte lyckades med på hela hösten. Så jag gick. Och gick. Och gick.

 

Och nu så är jag färdig. Och nu så är jag fri. 

 

---

Antal km: 1846,9 (nästan precis lika långt som sträckan Ystad-Kiruna) 

Antal fångade pokémon: 6793 st (fördelat på 268 st olika sorter) 

Varav Pidgeys: 1630 st (24%)

Antal besökta pokestops: 5456 st

Antal kläckta ägg: 700 st

Totalt antal XP: 3481610

Topp 3, favoritpokémon: Tyranitar,  3302 CP. SÅ SÖÖÖT när han är arg. Dragonite, 3267 CP. Exeggutor-dödaren. Hittade henne i skogen på baksidan. Vaporeon, 2826 CP. Med mig från dag 1, 16/7 2016.

 

</div