xrob

 

Så kom till slut dagen då jag tvingades inse att det inte längre är hållbart att ha en koloni två mil bort som man dessutom aldrig besöker. Det krävdes ett sms från föreningens besiktningsgrupp som slog fast att det såg ovårdat ut, för att jag skulle inse hur länge sedan det var som jag ens satte min fot därute. Konstant nedprioriterad, och lotten fyller väl inte riktigt samma funktion i våra liv längre. Inte sedan vi flyttade till radhus och har en trädgård hemmavid också.

 

Egentligen ett lätt beslut.

 

Men så kom det sig ändå, när jag satt på en stol i den där stugan som jag gav mig fan på att bygga en avlägsen gång i tiden, att vemodet smög sig på. Jag tänkte på hur regnet förvandlade min tillvaro till lervälling när jag skulle gräva ner plintarna. Hur jag uppfann nya, kreativa svordomar när jag skulle beräkna vinklarna till takstolarna. Hur nöjd jag var när jag fick friskluftsintaget på plats. Min frus ansiktsuttryck när jag presenterade lotten för henne som morgongåva. Alla otaliga kilo pumpa, potatis, majs, vinbär. Rabarber, purjolök. Att jag aldrig kom mig för att sätta upp invändiga lister.

 

 

Vet inte vad känslan sprang ur för djup. Kanske ur det faktum att ogräset nu - trots otaliga dagar av hårt jävla jobb - står mig upp till naveln till slut ändå. Eller kanske ur den allegori som stugan trots allt utgör, över den fundamentalt mänskliga drivkraft att vilja skapa något bestående. Eller bara ur att det här har varit en plats som har varit god mot oss, och att detta sannolikt är sista gången jag besöker den.

 

Det har varit en lärorik och mödosam upplevelse. Naturen vann visst till slut. Gott så.