Kristallsjukan

Hann precis skaka av mig den där envisa förkylningen som bråkade runt i bihålorna på mig i 5-6 veckor efter vasan, och träna fullt i tre underbara dagar, när kristallsjukan slog till som en käftsmäll en tidig söndagsmorgon. Jag låg i jourrummet och skulle bara vända mig om på morgonkvisten, när hela rummet började snurra. Och snurra, och snurra. Nystagmus, kallsvettningar, illamående. Hade som inte gjort nåt särskilt mer än att rivstarta konditionsträningen på nytt enligt ovan. Cyklat fem mil en dag, åkt två mil på skidorna nästa, och kört ett lätt intervallpass på crosstrainern och ett styrkepass dag tre. Inget konstigt liksom, som att t. ex. gå med huvudet in i en balk på ett uppenbart olämpligt vis.
 
När jag väl var uppegående kändes det bättre, men så fort jag la mig ner så drog det igång med full kraft. Och jag gillar ju som att ligga ner, åtminstone några sammanhängande timmar varje dygn. Fick tid hos en sjukgymnast, och ett par övningar som det var tänkt skulle vänja kroppen vid plötsliga lägesförändringar och därmed "trötta ut" yrseln. Vissa gånger hände ingenting, andra gånger provocerade det igång en yrselattack av Guds nåde. Hade det varit tal om stormar, så hade de fått namn hela bunten. Iréne, Gudrun, Tycho Brahe, Kräkbert, Disco-Bob. Det kunde kännas helt okej i några dar, för att sedan plötsligt vända till det sämre igen.
 
När det var riktigt illa en morgon i början av maj, så testade jag en annan övning jag sett på Youtube - Epleys manöver. Efter det så var jag ordentligt hjärntrött ett par dagar, och yrseln ändrade liksom karaktär. Från att ha triggat igång nystagmus varje gång jag vände mig om i liggande, kändes det som en konstant långsam sjögång, oavsett om jag stod upp eller låg ner. Jag kunde inte gå rakt i korridorerna på jobb, och när jag stannade tvärt så var det som om hjärnan fortsatte ett halvt steg till innan den fattade att kroppen stod still.
 
Men även denna känsla klingade av efter några dygn, och nu vet jag inte. Det är inte riktigt som vanligt, i vissa positioner är det som om jag inte har 100% koll på kroppsställningen, lite som att det glappar till i medvetandet nån halvsekund. Det kanske är så här det är att bli gammal? Att göra en kullerbytta känns extremt uteslutet. Inte för 50.000 kronor. Kanske för en miljon. Men jag har åtminstone inga regelrätta yrselattacker längre.
 
Har de senaste två veckorna tränat på halvfart, för att först denna vecka testa att trappa upp till full träning igen. Bära eller brista nu. 40 veckor kvar till Vasaloppet. Och formen är som bortblåst. Det har förvisso gått 10 veckor utan regelrätt konditionsträning och sen 2 veckor därefter på halvfart, så kanske inte så jättemärkligt ändå. Udda känsla ändå. I februari så fick jag slita hårt för att tvinga upp pulsen, nu skjuter den upp som en raket. Och tidigare så sjönk den som en sten så fort jag slutade anstränga mig, nu dalar den ner igen så sakta att jag knappt hinner ner i vilopuls mellan intervallerna ibland. Mjölksyra får jag också, och mjälthugg. Det var länge sedan.
 
Oavsett hur det går nu så är det skönt att vara igång igen.

Kommentera här: