xrob

Augusti, 2006. Några månader tidigare så har jag beställt och läst igenom alla utbildningskataloger för alla universitet som jag kan komma på, och jag har tagit ett välgrundat beslut: röntgensjuksköterska ska det bli. Det har så få beröringspunkter med mitt nuvarande jobb som möjligt, ett jobb som jag hatar för hur pass monotont och bagatellartat det är, men också för vad det sakta förvandlar mig till: ett illusionslöst skal utan någon som helst möjlighet till empatiskt eller intellektuellt utlopp. En defekt robot.

 

Jag har sagt upp mig från detta jobb, och jag har tackat ja till en lägenhet i en stad som jag aldrig har satt min fot i, för att börja plugga på en nivå som jag inte vet om jag duger till, i en annan stad som jag inte heller har varit i förut. Tärningen har kastats, så att säga. Långt. Hela vägen från Stockholm till Landskrona. Jag har tittat på kartor, läst lokaltidningen några månader bakåt, försökt skapa mig en bild så gott det nu går. Och jag har pratat med Leif, fastighetsskötaren. Övertalat honom om att skicka upp en nyckel med posten så att vi kan komma in i lägenheten när vi väl kommer fram, resten får lösas senare, lite peu à peu så att säga. "Låter som en plan, välkommen till Landskrona grabben" avslutar han i telefon på ett sätt som gör att jag av någon anledning tänker att han nog har jättestora händer. Det visar sig sedermera stämma.

 

Idag går flyttlasset, och jag, min nyblivna fästmö (vi förlovade oss så sent som månaden innan) och hennes far med sambo kommer fram till Landskrona med fullastat släp sent på kvällen. Klockan visar på ungefär 22:20 när vi väl lägger i handbromsen framför rätt port, och allt är mörkt. Nyckeln passar. Det finns elektricitet inkopplat men givetvis inga lampor uppsatta, så vi lastar in allt i mörker bortsett från det lilla ljus som strömmar in från trappuppgången och lyktstolparna utanför. Det går knappt att se vad det är för färg på tapeterna ens. När vi är färdiga lägger vi oss - jag och min fästmö - utmattade ner på ett par madrasser på golvet i sovrummet och somnar snabbt; det har varit en lång dag. Jag tror inte ens att vi äter något. Jag tror inte ens att vi har något ätbart hemma. Vi är 23, inga projektledare. 

 

Vi vaknar ändå tidigt, till strålande solsken som enträget silar sig in genom persiennspringorna. Det första vi märker är att tapeterna i sovrummet är avslappnat gröna. Gröna och fulla med skruvhål efter ett omfattande hyllsystem. Jag går fram och öppnar fönstret, och en frisk fläkt av tång och nystart slår emot oss med full kraft. Vi bor runt 800 meter från havet, och 350 meter från vallgraven runt Citadellet, men att den vederkvickande doften av Öresund skulle vara så här påtaglig hade jag inte kunnat föreställa mig. Det är ju ett lysande exempel på en detalj som inte går att utläsa genom att stirra på en sketen karta! Ett lågröstat trafiksorl borta på Eriksgatan överröstas av det mangranna skriandet från områdets fiskmåsar.

 

Kontrasten mot stockholmsbetongen som vi precis lämnat bakom oss

kunde inte vara större, och känslan

av att stå och blicka ut över nästa kapitel i livet

har sällan varit tydligare, än när jag stod där

skrattandes med bar överkropp

tittandes ut genom fönstret

på en helt ny stad. "En ynklig rad av fotspår, en okänd kontinent".

Inte ens något så pass trivialt som ett paket mjölk

såg ut som det brukade längre.