Bokrecension: Siddhartha - Hermann Hesse
Situation (vad och av vem): Bokrecension av Siddhartha, skriven av Hermann Hesse (1922). 184 sidor, utgiven av Albert Bonniers förlag, tryckt 1955.
Rekommendation (betyg): 5/5. Tankeväckande, tillfredsställande och helt enkelt utsökt i sin fulländning, borde vara obligatorisk.
Bakgrund (handling): Vi får i tredje person följa Siddhartha, en indisk pojke, och hans sökande efter kunskap, visdom och en mening med tillvaron. Hans övertygelse om att sanning bara kan uppnås genom att (upp)leva driver honom ständigt vidare. Han lämnar sina föräldrar och deras gudar och offergåvor för att ansluta sig till asketer. Han överger asketerna för att följa den upplyste, Buddha. Han överger sedan Buddha för att uppleva hedonismen hos en kurtisan och en köpman. Han lämnar även dessa för att slå sig ner hos en färjekarl, och lära av den inspirerande floden. Han når många insikter längs vägen.
Aktuell bedömning (vad tyckte jag): Boken är skriven i en underbart filosofisk och reflekterande stil, där varje ord tillför något, känns välavvägt och bidrar till att texten upplevs kondenserad och väl genomarbetad. Den har ingen som helst brådska, trots att den täcker in ett helt liv på under 200 sidor (gör om det om du kan, Tolstoj). Behövde nog denna bok efter att jag kände mig lite sänkt av Kafka tidigare under veckan. Jakten på visdom visar sig vara en irrväg, då vishet inte är något som kan meddelas eller läras ut; allt som kan förmedlas i ord är ensidigt, och sanningen är allsidig till sin natur; ord är kanske bara hinder på ens väg mot att finna frid.