Snudd på intressant, de här känslorna som uppstår - eller inte uppstår - när kändisar går bort. Det säger väl antagligen något om vilka som har betytt något konkret för en, och vilka vars kreativa gärning mest har mellanlandat i ens medvetande utan att göra något bestående intryck, tänker jag mig. Ett virrvarr av tillfälligheter och personlig smak, förstås. Jag vet liksom inte i förväg vilka som skulle göra mig ledsen om de gick ur tiden (om; precis som om vi inte alla ska dö) och vilka som mest bara bleknar bort i mitt huvud. Jag blev t. ex. förvånad över hur berörd jag blev när Bowie och Prince dog (sen när har jag sett mig själv som ett Prince-fan liksom? Annat än aldrig?), och lika förvånad över min avsaknad av känslor när Whitney Houston och nu Luke Perry gjorde detsamma. Spelar ålder någon roll? Sättet? Hur oväntat det var? Självmord (Robin Williams, Chester Bennington, Keith Flint) känns. Gamla gubbar (Hugh Hefner, Stan Lee, Leonard Cohen) kan man kanske köpa på ett lite annat sätt. Eller är det ens lönt att försöka bringa struktur i en oreda av död och känslor? Kanske till och med en smula förmätet? Känner på mig att den här texten kommer landa i ett ljummet "skit samma", så det är väl lika bra att avrunda nu innan jag råkar kläcka ur mig något substantiellt av misstag. Vila i frid, Keith Flint. Min högstadiehjälte.