Huset på andra sidan gatan biblioteket
Jag sitter alltid på samma plats när jag pluggar på biblioteket här i byn. Bordet jag valt ut är lagom stort för en person, det finns ett elluttag inom sladdavstånd, och det är beläget vid ett fönster så jag får lite dagsljus på köpet också (en bristvara inom röntgenvärlden). Det händer helt fantastiskt lite utanför fönstret en vanlig dag. Någon enstaka bil parkerar eller kör därifrån (läs: oparkerar). Inga större distraktioner.
På andra sidan gatan står ett gult tegelhus. Många gånger genom åren har jag tittat upp och ströfunderat över detta hus. Jag har aldrig sett någon människa i närheten av det, men gardinerna har nog bytts minst ett par gånger. Och oavsett hur fokuserad hjärnan än är på det som det är meningen att den ska syssla med, så tycks det alltid finnas en liten del över som hanterar dagdrömmandet.
Ett tag bodde en imaginär barnfamilj där, men på senare tid oftast en pensionerad hantverkare som tar hand om sin blinda hustru och därför inte riktigt hinner med att hålla efter huset fullt ut. Han gillar att laga tomatsoppa, något de mångtaliga fläckarna på kaklet bakom spisen kan vittna om. Tvättstugan ligger i källaren intill hobbyrummet, där det står en tågbana som mest samlar damm. Han vet så väl att färgen på vindskiveplåten flagnat fullständigt, men att gå upp på en stege i hans ålder...? Nej, det får vara.
Ett par månader agerade huset tillfällig möteslokal för byns schackförening, då deras vanliga lokal behövde renoveras efter en vattenläcka. Alla vita drottningar försvann i floden men inga andra pjäser, intressant nog. De behövde skicka in två ansökningar om extra bidrag till kommunens kultur- och fritidsnämnd, en för själva renoveringen och en för inköp av tolv stycken nya vita damer i svensk tävlingsmodell. Som tur var så kunde de i alla fall fortsätta träffas i ödehuset intill biblioteket så länge, det som ingen velat köpa sedan utbrottet av spanska sjukan sommaren 1918.
Plugga, var det nån som sa...(?)