xrob

Så kom då dagen, då det slutligen blev dags att lämna Skåne för att återvända norrut.

 

De senaste dagarna har varit smågalna. Rensade ut mitt skåp på jobbet, och hittade bl. a. 31 pennor. Delade sedermera ut dessa till intet ont anande kollegor som små horrokrux. Och så många avsked på så kort tid, jag tänker inte skriva något schablonartat som att "hjärtat svämmar över" vilket jag heller inte tror förväntas av mig, men det känns som att göra slut med väldigt många väldigt bra människor på väldigt kort tid.

 

Har jobbat för Region Skåne i 27% av mitt liv, så viss förståelse för att det var dags att göra något annat fanns ju förstås. Att vilja bo närmare sin familj ansågs väl också - överlag - vara ett godtagbart skäl för avsked. Måtte de ta väl hand om avdelningen som varit mitt andra (första?) hem/vuxendagis/vandrande teparty i 10 års tid nu bara. Det var en väldigt märklig och tvär känsla, att vara en del av en gemenskap på en arbetsplats, bara för att i nästa ögonblick stänga dörren bakom sig och vara tydligt och oåterkalleligt utanför.

 

Också en sällsam process att flytta in i en byggnad och sakta omvandla den till ett trivsamt hem, bara för att sedan montera ned hemmet igen och se väggarna ånyo förvandlas tillbaka till en livlös huskropp. Förstår att mycket snurrar runt i huvudet på lillkillen. Remarkabelt vore det väl nästan annars. Nu står alla våra saker i 95 flyttkartonger och 7 sopsäckar i väntan på flyttfirman som kommer imorgon.

 

Jag kommer inte att sakna alla blåsiga dagar, de mörka sommarnätterna eller den där dialekten som aldrig riktigt blev min, men väl bokskogarna om våren, ändlösa rapsfält, människorna (de som är som folk; ergo icke extremhögernötterna) och utsikten över Sundet. Sagt farväl till alla platser jag kan komma på som betytt lite extra också. Parkerna och biblioteket i Farliga Landskrona. Hembygdsparken i Ängelholm. Söder, Pålsjö skog och Gröningen i Helsingborg. Norra kyrkogården i Lund. Biblioteket i Åstorp. Gränderna i Helsingör. Spår 6 på Lund C.

 

Okej, det sista tar jag tillbaka så det tjongar om det; resten står jag för.

 

Landskrona stad förresten. Åkte tillbaka dit för ett par veckor sedan, efter 9 långa års utevaro. Precis lika farlig som jag minns den. Den var faktiskt nästan exakt så som jag erinrade mig den; som att kliva rakt in i ett minne. Gula pennan var förvisso (tillfälligt?) borta, det hade tillkommit ett par lekplatser, sonen hade vuxit till sig och tagit över JGE's efter sin far, och kaféet vid citadellet hade också vuxit (gott te!), men i övrigt så var det som att resa tillbaka till 2010 igen. Don Pedro, Maddes, Mamma Teresa, Venus liggandes i grönskan, Seglarpaviljongen vid vattentornet, parken bakom teatern, trådbussarna, buffén på China Palace, de 1.000+ rondellerna längs Ringvägen, kyrkogrunden, antikbutiken på Eriksgatan... det var som om jag aldrig åkt därifrån. Älskar verkligen den där staden, och tiden av mitt liv som levdes där. Gillar Helsingborg, Lund & c:o, men älskar Landskrona.