Allt går att göra med måtta

Jag är en anhängare av företeelsen att ta seden dit man kommer. Kombinerat med min förmåga att inte kunna göra saker med måtta, så är det idiotiskt. Jag är i Norge ett par veckor. Vad är stereotypt norskt?  Ja ja, rabbla dina fördomar om ditt grannfolk färdigt. Jag tänkte främst på särdraget att "gå på tur" nu. Har man fantastiska fjäll runt hörnet, så är det ganska lätt att förstå att det är en del av livsstilen för många här. Och varför inte? Hålla igång förbränningen och nere blodtrycket, stärka skelettet, stressa ner och se nya vidder. Inte så dumt. Så nu sitter jag här med blodiga strumpor och ingen hud kvar mellan mina stackars tår, 10-11 timmar och 51.500 steg senare.
 
Tog sikte på den högsta toppen här på Kvaløya som heter Svartfjellet. En varierande och jättefin led att vandra längs. Fram till de sista 4-5 km upp mot toppen, därifrån var det bara vassa stenar och klippblock; dimma, duggregn och elände. Jag har sett bilder på Instagram som folk lagt upp från soliga och snöiga dagar, och då såg det inte alls dumt ut. Nu kändes det mest som att vandra genom ett öde Mordor, fast kallare och fuktigare.
 
Så här, i strax under en mil (fjälltoppen tur och retur)
 
Och i helt nya skor dessutom. Vad trodde jag att mina fötter skulle tycka egentligen? Jag avrundar med att cirkulera tillbaka till insikten som jag nådde redan i inledningen av det här inlägget: Idiotiskt. Inte turgåendet i stort, utan snarare min version av det.

Kommentera här: