För en sekund
Så var det nästan för bra. Tur då att sekunder alltid passerar. Jag vet nämligen inte vem jag är när jag är nöjd. Lycklig, ja, men aldrig tillfreds. Snarare så för nöjdhet alltid osalighet med sig. Nog för att jag känner igen en copingmekanism när jag erfar en. Bättre konstant i rörelse än i konstant förändring, hjärnan?
