Glappångest

Vill introducera er för ett begrepp som inne i mitt huvud har kommit att kallas för glappångest. Jag definierar glappångesten som den känsla som infinner sig i det glapp av tid mellan en kursstart och det att man har lyckats skapa sig ett hum om kravnivån på kursen i fråga (och i förlängningen den arbetsinsats som kommer att krävas för att ta sig igenom den). Det kanske låter som en skitgrej, men om jag behöver lägga 5 eller 25 timmar i veckan på en kurs har en enorm inverkan på mitt liv. Särskilt som jag jobbar heltid vid sidan av mina studier. Efter att den ångesten har börjat klinga av, så tar nästa våg av glappångest över. Den är lite mer varaktig, och äger rum i glappet mellan det att man har lyckats identifiera kravnivån och det stadium där man upplever att man kunskapsmässigt har lyckats nå upp till den.
 
När jag började plugga för 10 år sedan så var "komma så långt bort från tunnelbanan (och den människa som den förvandlade mig till, anm.) som möjligt" min primära drivkraft. Sedan följde en lång period där jag inte riktigt visste vad som drev mig, det var bara kul att ha hittat något som jag hade fallenhet för. Detta gällde för både yrket och studerandet i sig. Sedan insåg jag, lite oklart hur egentligen, den inneboende potentialen som ångesten besatt. Det är den som huvudsakligen har drivit mig framåt de senaste 4 åren ungefär. Den, plus alla yttre förväntningar. Av någon anledning så förpliktigar inte bara min yrkeslegitimation, utan att vara Robert bland andra människor över huvudtaget.
 
Att hanka sig fram på en tvåstegsraket driven av ångest kanske inte låter särskilt nyttigt, men nog fan får jag saker gjorda.

Kommentera här: