xrob

Antar att det inte går att komma ifrån att kommentera Storbritannien den här veckan.

 

För att sammanfatta läget lite snabbt: Pundet är på väg åt helvete, antagligen inte för evigt men ändå. En av de populäraste söktermerna i Storbritannien efter vallokalerna stängde var "What is the EU?". Leave-kampanjen erkände redan timmarna efter valresultatet blev klart att de ljög i sina vallöften. Många Brexit-röstare "ville mest protestera lite" och trodde aldrig att de verkligen skulle gå ur. Både Skottland och Nordirland pratar om att de vill lämna Storbritannien för att kunna vara kvar i EU, har även sett London-bor föreslå att London ska bilda egen nation av samma anledning. "United" Kingdom. EU vill verkställa skilsmässan så snabbt som möjligt. Två miljoner britter har redan skrivit på en namninsamling för ny omröstning, vilket väl inte lär hända. Devisen att man är starkare ensam än i grupp tycks ha fått ett uppsving, och att ställa sig utanför ett stort, beslutande organ i tron att det på något sätt ska ge ökat inflytande är numera att betrakta som logiskt. Och när de (Leave-folket med UKIP i spetsen) väl inser att deras problem inte berodde på fri rörlighet (och att de inte får tråla sönder bottnen på sina kuststräckor för att EU älskar fiskar mer än fiskare), kommer de väl knappast att skylla på sig själva utan rimligtvis på 1) invandrare, snabbt följt av 2) meningsmotståndare. Neofascismen kommer inte att förneka sig den här gången heller. David Cameron avgår, inte en dag för tidigt. Och sossarna här på hemmaplan har mage att orera om öppna gränser, samtidigt som de själva såg till att stänga en så sent som i tisdags. Har jag missat nåt väsentligt eller är vi ikapp där?

 

Det här är så klantigt, och så onödigt. Det populistiska dumspöket fortsätter sitt segertåg över kontinenten, mänskligheten har peakat och är nu i fritt fall, mörker mörker, domedag och bla bla bla och allt det där. Med plusmeny.

 

Det går att måla upp en större bild här om man vill, och ta det som ett förebud för vad som komma skall med fortsatt växande högerpopulistiskt nationalist-dravel och allt vad det innebär. Irrationalitet. Kortsiktiga, verklighetsfrånvända lösningar som tolkas som pragmatism men som är just kortsiktiga och verklighetsfrånvända mest. Ogenomförbara i praktiken, och byggda på chimärer. Det är egentligen en berättelse om hur traditionell röd-blå mellanmjölkspolitik misslyckas med allt från problemformuleringar till lösningar. Något som banar väg för en normalisering av xenofobi, ökad polarisering (tänker främst på klyftan mellan "etablissemang" och "folk" nu (trots att det är fritt för vem som helst att engagera sig politiskt pga demokrati) men också mellan samhällsklasser och förstås etniciteter) och jag tror att ni har hört mig predika detta tidigare så jag stoppar där.

 

Eller så är detta inte en så pass stor kris som många vill måla upp det som. Världen blev inte stabilare av detta precis, men vi satt inte i grottor och tuggade näver innan vi gick med i EU själva så det ska nog gå bra. Och det som är dåligt för kapitalet kan väl i ärlighetens namn aldrig vara helt av ondo?