Coulda woulda shoulda
Inser nu, när febern krupit ner till under 38-strecket (en seger i sig; nu känns det inte som om mina muskler håller på att koka loss från mina rörben längre!), att jag såklart borde ha inlett krönikan senast med att citera Dickens. Tanken fanns där när jag slog upp dörrarna till hjärnkontoret nu i morse. Sen tog det ytterligare tre timmar tills jag orkade öppna laptopen (som jag somnat precis bredvid), men det ska ni nog ärligt talat skita litelitegrann i.
It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way – in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.
--Charles Dickens, A Tale of Two Cities
Annars, ett särskilt tack till mina vänner Ipren, Alvedon, Voltaren gel, Bamyl, Bafucin, Bisolvon och Otrivin som tagit mig igenom dessa dygn med nivån av sinnesförvirring mer eller mindre intakt (vi ignorerar taktfullt episoden där jag låg på badrumsgolvet i fredags natt och nynnade på Army of Lovers-låtar och hade dödslängtan). Tack till min fru för hennes tålamod och ständiga upphällande av blåbärssoppa i glas, och tack till min son för hans nästintill totala avsaknad av tålamod och också för att jag faktiskt fick ha min blåbärssoppa i fred.
Härifrån siktar vi på att det går fortsatt uppåt.
Jai Guru Deva, Ommm...