xrob

Insikten att jag - trots mitt uttalade agg mot kvalitativa forskningsansatser - har bearbetat de flesta textmassor jag stött på under det senaste decenniet i enlighet med principerna för en kvalitativ summerande innehållsanalys, träffar oväntat hårt en sömnig söndag såsom denna. Lever jag mina dagar i en livslögn av siffror ett statistiskt luftslott? Varför hamnar jag i ett melankoliskt vakuum så fort jag inte pratat med en annan människa på >12 timmar? Varför är mitt te slut? Vem satte igång jävla Brian Eno på mitt Spotify? Är det här en livskris eller är jag bara utsliten? Skriver jag ner det här för att jag behöver fånga den här känslan i en glasburk så att jag kan titta på den i efterhand, eller skriver den här känslan in sig själv i glasburken för att förevigas där i sin egen fåfänga? Är Internet bara ett vivarium av lidelser, eller ett manifesterande av miljontals egon som slåss om utrymmet i vårt kollektiva medvetande? Finns det en gräns för hur många meningar i rad som kan avslutas med ett frågetecken innan texten börjar bli jobbig att läsa?

 

(Ja, skulle det visa sig. Gränsen går vid tre stycken).

 

 

Nu. Om en skulle ta och försöka göra något åt det där med att temuggen är tom. Och för all del byta musik.