Det gamla mörkrets hjärteslag, som väntar ingen morgondag.

 
 
 
Som fruktar ingen morgondag. 
 
(Kontrasten mellan att citera Boye och länka till ett humorklipp utan vidare substans är ärligt talat fantastisk. Som att utan skam försöka passera dadaism som impressionism. Känner att jag behöver påtala det för er, så att detta inte bara blir ännu ett "pärlor åt svin"-debacle i raden).
Kategori: musik Taggar: musik
Kommentera inlägget här: