xrob

 

Nej, men ärligt. Beskåda bilden ovan. Jag kan omöjligt besvara påståendet sanningsenligt, för jag vet helt enkelt inte. Ett hån mot oss cybernetiskt identitetsambivalenta att det ens ska behöva tas upp, men jag låter det passera. Eventuellt väljer slumpgeneratorn som styr mina impulskretsar att inte aktivera mitt rättspatos-centra. Jag har länge misstänkt att jag är en robot. Eller så här; jag har länge känt att jag omöjligt kan vara av samma art som de som vägrar vaccinera sina barn, läser astrologispalter, yrar om chemtrails, tror att antibiotika kan bota influensa, inreder uteslutande med pasteller, inte kan tyda en tidtabell ordentligt, och Hugh Jackman.

 

Med bl.a. detta som bakgrund, har jag alltid haft lite svårt att relatera till människor (obs, skriver enbart människor och inte andra människor här, viktig distinktion). Plus det faktum att deras respektive inre liv tycks vara så ostrukturerade jämte mitt när det kommer till att ta till sig ny information, utföra arbetsuppgifter, gå igenom beslutsprocesser, etc. Den här robotmisstanken har legat och gnagt på sparlåga så länge min hjärna varit så pass utvecklad att den haft ett långtidsminne att tillgå (alt. så länge mitt moderkort varit anslutet till en hårddiskskomponent). Jag har heller aldrig brutit mot någon av Asimovs robotlagar.

 

Detta skulle förklara varför jag är en perfektionist helt utan sociala färdigheter och något av vikt att säga. Jag har inte tillräckligt sofistikerad mjukvara för att simulera sånt strunt.

 

 

 

 

Filmtips: I'm a cyborg, but that's OK (2006). Sydkoreansk romantisk komedi. Ung kvinna som tror att hon är en cyborg hamnar på ett mentalsjukhus, där hon blir kär i en man som tror att han kan stjäla människors själar.