Coup d'État
Alla. Nej, många. Många har väl en fas i tonåren där en tycker att samhället mest är skit och att folk är idioter. Varför tappas den insikten någonsin bort med åren? Oavsett anledningen till försvinnandet, så har jag cirkulerat tillbaka och hittat den igen. Eller, jag brukar alltid (obs; generalisering) identifiera mig som något av en hobbymisantrop, så kanske har den (insikten. insekten) bara levt på sparlåga i det illa kontrollerade kaos som är min inre värld. I snart ett par decennier. Välj valfri människa du observerat idag för att kunna relatera lite till vad jag menar. Typ den äldre mannen i fruktavdelningen på ICA som var arg för att han tyckte att aubergine var en "invandrarfrukt". Sedan landar insikten att han och jag är varelser av samma art. Hans synapser är framkräkta ur samma urtidssoppa som mina synapser. Kolatomerna i hans kropp stammar från samma stellära avfall som mina. Min enda tröst är att jag är barn av en senare generation och således kan betrakta mig som en uppdatering. Gubbe_som_slutat_förstå_världen v2.1b.
Jag är inte dummare än att jag inser att detta skulle kunna vara ett stiligt exempel på Dunning-Kruger-effekten och att jag då - som inkompetent i det här tankeexperimentet - är oförmögen att inse min egen inkompetens och således överskattar mig själv visavi min omgivning, men det lämnar vi därhän. TY (avsiktligt skrivet med enbart versaler; ej misstag), att gå vidare med det utlägget vore att tillskriva det här inlägget för mycket innebörd.
Jag sysslar inte med sådant denna kväll. Livstid.
Nu föreställer jag mig att jag har en bunsenbrännare inuti mitt huvud.
Nu nås jag av insikten att jag brukar hamna i den här sinnesstämningen varenda gång som jag är ensam hemma en kväll.
Nu minns jag hur jag - än en gång - vaknade i natt av att jag tyckte att jag hörde någon andas inne i sovrumsväggen. Nu försöker jag tänka på varför jag avskyr vattenmelon istället.
Nu tänker jag på att min son har fel i sin övertygelse att alla monster bor i taket, när det snarare tycks vara så att de lever inne i väggarna.
Nu tänker jag att livet bara är en lång rad av slumpmässiga ögonblick som avlöser varandra tills det är över.
Nu känner jag mig liten.
Nu tänker jag att jag borde orka kolla upp när auberginen kom till Sverige.
Nu tänker jag på kärnfusionen i stjärnors innandömen.
Nu saknar jag att vara mitt uppe i en astronomikurs.
Nu är jag trött.
På att skriva.