Stör mig
Ingen uppmaning i rubriken, bara inkomplett meningsbyggnad. Kanske en föraning om inläggets lösryckta natur.
Att Sd säger att de har för avsikt att hjälpa invandrare på plats istället för att de kommer hit, samtidigt som de vill minska på biståndet. Hur funkar det? I teorin, och i praktiken? Behöver hjälp att förstå ibland.
Att vi ska tjäna på att hjälpa andra, hur hamnade vi på den här cyniska, osolidariska platsen? Kan appliceras på både invandring och sjukvård. Det handlar om människor i båda fallen, inte trasiga bilar eller importerade blueray-boxar.
Rasism i praktiken: Kollega byter efternamn, och får plötsligt komma på lägenhetsvisningar.
Att Sd i ena andetaget pratar om hur vi inom vården måste börja behandla patienter olika beroende på om de är papperslösa eller ej, bara för i nästa stund oroa sig över att vårdpersonal ska behandla folk olika? För tänk om de själva är patienter nån gång?
Vi är alla patienter ibland. Och Hälso- och sjukvårdslagen är rätt tydlig med att vård ska ges med respekt för alla människors lika värde. Den dag vi som jobbar inom branchen förväntas sluta respektera varje enskild människas okränkbarhet, autonomi och värdighet, är den dag jag säger upp mig. Respektera bara oss, så kommer vi även fortsättningsvis att respektera er. Som alltid.
Försökte argumentera med en rasist på Twitter för ett tag sedan. Hens svar gick mest ut på att det finns en enorm mörkläggande konspiration, och att islam är dåligt pga kosher. Läs om de där insiktsfulla guldkornen. Hoppas nu att det var ett troll, och inte ett resultat av det svenska skolsystemet.
Att förfasas över invandringens kostnader som Sd gör (trots att belägg finns för gott om positiva tillväxteffekter), samtidigt som man är positiva till vinstuttag i välfärden känns också genomtänkt.
Landsgränser dödar.
Logiken i att vilja förbjuda vissa folkgrupper i Sverige, och samtidigt kalla mig fascist och åsiktsförtryckare för att jag systematiskt säger upp vänskapen med Sd:are på Facebook? Känns rimligt.
Betydligt svårare att välja sin etnicitet än att välja sina vänner.
Lyckas inte hitta pulsen på detta s. k. supervalår. Från inget håll kommer något konkret, bara nyansskillnader i svävande formuleringar kring det samhälle man säger sig vilja ha.
Det råder ingen sjuksköterskebrist, det råder brist på goda arbetsgivare som värnar om trivsel, utvecklingsmöjligheter och arbetsglädje. Och som för all del erbjuder skäliga ingångslöner.
Det enda jag känner att jag kan respektera Reinfeldt för efter hans alla år som statsminister, är att han vägrar gå till sängs med Sd. Förödande opinionssiffror till trots. Rätt ovanligt för en högerledare i Europa, väl?
En kollega till mig lyckades klämma fast en pall under patientbordet på vår akuta DT-maskin idag. Det var hysteriskt roligt, förutom att det blev ett hål i golvet och att undersökningsrummet blev stående i 20 minuter (tills jag lyckades sparka loss den).
Ska ersätta alla titlar på mitt visitkort (leg. röntgensjuksköterska, förtroendevald, skyddsombud, metodansvarig, visningsprotokollsrepresentant, klinisk administratör, superpappa, ödmjuk landstingsslav av Guds nåde, osv) med en enda: Problemlösare.
Utsatthet genererar brott, inte gener. Det är upp till hur väl vi tar hand om varandra.
Vet Avpixlat förresten om att den del av deras besöksstatistik som jag och mina kollegor står för (kanske 40 besök/vecka), uteslutande finns till för att vi har lite udda humor? För det är väl ett konstprojekt va? Flashback är lite för Kandinsky för vår smak, vi vill ha lite mer Munch i våra liv.
Ikväll bestämde jag mig nog för hur jag kommer rösta i valen i år. 90% säker i alla fall, om inget oförutsätt dyker upp. Typ att CUF erbjuder gratis svanktatueringar, eller att Åsa Romson går mot röd gubbe.
God natt från en hjärna på sitt mest ambivalenta, misantropiska humör. Älskar er. Ni gör mig spyfärdig.