Min son är ingen blom(- eller bad)kruka
När jag ställer ner min son på marken (Nu lät det nästan som att han är en blomkruka eller en matkasse. Han är ingen blomkruka), så står han ytterst sällan kvar längre tid än vad som kan avrundas ner till noll sekunder. Jag vet i ärlighetens namn inte hur det är meningen att man ska komma tillrätta med nåt sånt här. På en lekplats eller ute på kolonin så är det väl skit samma. Men på en parkering t. ex.
Eller som idag på stranden.
Sekunderna efter jag tog bilden ovan, drabbades han av vad jag kommit att kalla "frihets-fnatt" (ibland för "kamikaze-fjuck" eller "ultrarapid upptäckarlust") och sprang rätt ut i havet. Han hann kanske en halvmeter ut i vattnet innan han stupade framlänges och hamnade under ytan. Plockade upp en lite förvånad, hyfsat uppjagad och definitivt väldigt blöt pojke. Å ena sidan är det ju trevligt att ha begåvats med en livlig, glad och orädd liten kille. Och det var en fin dag för ett dopp. Men överlevnadsinstinkten? Borde inte den kicka in snart?
Känns som om hans aktionsradie är lite väl vid redan; det kan gå väldigt långt och länge innan han ens ser efter om jag är kvar. Upptäcker han då att jag börjat gå/springa efter honom så ökar han bara takten. Tror det är nån form av illa avvägd humor. Jag tycker att jag ger tydliga besked angående vad som är ok och vad som inte är det, och att jag sedan agerar konsekvent utifrån det jag sagt. Jag är nästan alltid lugn och saklig, och det är även han*. Bara snabb och ärligt talat spritt språngande galen också. Un poco loco. Men det går t. ex. bra att förklara för honom att grillen är varm och att han ska ge fan i den, så fattningsförmågan finns redan där. Så problemet gällande just detta är ... vad? Litar han för mycket på att jag alltid kommer ränna efter och ta hand om honom? (Kan ett barn vara för tryggt?)
Vet nog redan att svaret är att detta är en fas som går över, så jag oroar mig i onödan och behöver bara vara extra mycket på min vakt tills dess. Vet också att svaret inte är "fråga på Familjeliv". Inte utifrån egna erfarenheter, men utifrån det instinktiva agg jag hyser när jag sonderar av diskussionsnivån där. Skulle bara vara skönt att känna att jag kan lita på var jag har honom. Det kan jag inte idag.
* Hur en sån liten kille kan vara saklig trots ett väldigt knappt ordförråd? Vet faktiskt inte, ska fråga honom imorgon bitti. Känner dock på mig att svaret kommer bli nåt i stil med: "Pappa. Blöja. Kiss. Ooj." Kalla det instinkt.
Andra bloggar om: barn