Långfärder

Ni vet när man kört bil i alldeles för många timmar i sträck och inte ser till någon annan bil i backspegeln, inte ser någon bil framför en och inte kan minnas när man mötte en bil i motsatta filen senast? I de stunderna tänker jag alltid att jag kanske har somnat vid ratten, krockat med en tall, dött och sedemera hamnat i skärselden där mitt öde är att alltid färdas helt ensam längs E4:an utan att någonsin komma fram. Tusen år och tusen mil; vi kan åka tusen till. Men så kommer en mötande långtradare och sabbar alla surrealistiska vibbar och med ens återinför den där obönhörliga vuxenvärldsgränsen mellan fantasi och illusion. Eller det kanske bara är jag.
 
 
Andra bloggar om: E4

Kommentera här: