xrob

Skrev för ~2½ år sedan ett inlägg om att läsa till röntgensjuksköterska. Ett vanligt önskemål jag fått sen dess är att jag ska sluta besvara respektive förfrågan via mail och publicera svaren i bloggen istället. Så här kommer en sammanställning, håll till godo.

 

 

Hur tuffa/tunga de är varierar från kurs till kurs, precis som inom vilken utbildning som helst. Vissa poäng verkar man alltid få plöja lite fler böcker för än andra. Nu har utbildningen gjorts om lite sen jag erhöll min examen för snart 5 år sedan men jag förutsätter att det inte ändrats alltför mycket på den punkten. Till vissa kurser la jag ner lika mycket tid som till ett heltidsjobb om inte mer, men för det mesta uppskattar jag att jag pluggade ~25-30 timmar i veckan. Nån termin kunde jag både timvikariera lite och läsa en distanskurs på kvartsfart vid sidan av utan problem.

 

Går inte uttala sig generellt om det då mängden akuta patienter, personalbemanning, avsatt tid per undersökning, etc varierar mellan sjukhus och tid på dygnet. Dock tror jag att den psykiska stressen är lägre för en röntgensjuksköterska än för en vanlig sjuksköterska då vi har hand om en patient i taget, sällan träffar en patient mer än någon enstaka gång och sällan mer än i 20-30 minuter (i regel betydligt mindre), och vi har marginell kontakt med anhöriga. Detta är något att ta i beaktande innan man söker till utbildningen, då det passar en del som handen i handsken medan en del har svårare för det och tycker att det är en kontinuitetslös tillvaro.

 

Varierar nog beroende på var i landet man pluggar och bor. I min årskull var det bara nån enstaka som jobbade på en röntgenavdelning mellan år 1 och 2 av utbildningen, medan alla som sökt röntgensommarjobb mellan år 2 och 3 fick det. På min avdelning tar vi i regel in några som gått år 1 som receptionister under sommaren, och några som läst år 2 som undersköterskor som bl. a. får assistera läkare under vävnadsprovtagningar på ultraljud och vid colonundersökningar. Vet att studenter som läst år 2 får utföra enklare röntgenundersökningar på andra avdelningar i Skåne, men inte hos oss.

 

Du bör vara förberedd på att utbildningen är mer fysik- och teknikorienterad än vad utbildningen till vanlig sjuksköterska är. Just fysiken är en ganska viktig och central del av yrket, så att man förstår vad man gör när man ändrar i parametrar som styr strålningens egenskaper och som i slutändan påverkar kvaliteten i röntgenbilden och stråldosen till patienten. Sen tillkommer en del ytterligare teknik för skiktröntgen (CT), och en del rätt intressant men lite mer komplicerad fysik vad gäller magnetresonans (MR). På min tid (nu lät jag gammal...) läste vi två fysikkurser, totalt 15 hp. Den första kursen var grundläggande strålningsfysik blandat med lite röntgenteknik, och den andra var en fördjupning i fysiken och tekniken kring CT och MR. Har man läst Fysik A på gymnasiet (eller motsvarande) så borde det vara lugnt. Vi är en brokig och synnerligen bred skara av allsköns bakgrund som samtliga på något sätt tragglat oss fram till en examen inom detta, så var inte orolig. För en lite klarare bild av nivån på det man läser, se böckerna bland lästipsen längst ner.

 

Vi hade två tentor i läkemedelsräkning totalt. Där räknade vi på hur många tabletter en patient ska få om hen ska få korrekt total dos, hur mycket man ska späda ett flytande läkemedel för att det ska få en viss koncentration, hur snabbt ett läkemedel ska ges via dropp, hur många procent verksam substans en tub med gel innehåller, hur länge en tub med syrgas kommer räcka, osv. När man väl lärt sig det så går det ganska lätt, är min uppfattning. Kunskaper motsvarande Matematik B på gymnasienivå räcker gott och väl.

Jag valde yrket eftersom jag ville jobba med både människor och teknik, skulle man kunna sammanfatta det med. Jag får trycka på väldigt många knappar samtidigt som jag får träffa och ta hand om väldigt många människor. Det är något av en konstform att under 10-15 minuter få en människa att känna sig omhändertagen och trygg i en högteknologisk och främmande omgivning; man blir med tiden något av en kreativ, social kameleont. Sen så finns det en tjusning i att avbilda något så vackert som människokroppens interiör också, så det finns definitivt en estetisk aspekt i det hela. Utvecklade hela det här resonemanget lite utförligare i början av termin 3, inlägget finns att läsa här.

 

När min årskull tog examen så var vi 2 killar och 15 tjejer. Detta speglar kanske inte riktigt verkligheten men visst är yrket fortfarande kvinnodominerat. Bland röntgensjuksköterskorna på min avdelning är strax över 20% män, och jag har fått intrycket att detta är något över medel jämfört med andra röntgenavdelningar.

 

Nyckelordet är alltid empati. Jag försöka tänka att det antagligen är deras sätt att handskas med en svår och kanske ångestfylld situation som de hamnat i och som de inte är vana vid. De kan vara oroliga över både undersökningen och resultatet. Och så finns det en del som bara behöver "spy av sig" lite - om väntetider, sjukdomsförlopp, vården i stort, livet, universum, allting - och då gäller det att inte ta det personligt. Det är sällan mig de skäller på utan min funktion, eller så finns mina öron helt enkelt bara smidigt tillgängliga.

 

Nej. Jag har nog gjort det 10-12 ggr under mina snart fem år i yrket. Alla gånger har det gällt patienter som kommit hemifrån och som glömt ta ett kreatininprov nyligen (som de behöver ta innan vissa undersökningar, så vi kan beräkna om deras njurar kan hantera att vi injicerar kontrastmedel).

 

Vi hade ett fåtal, där vi bl. a. fick justera parametrar som styr hur strålningen beter sig och sedan observera hur det påverkade bildresultatet och stråldosen. Vet inte hur det ser ut nuförtiden eller i andra delar av landet (läste i Lund).

 

Det beror helt på vilken typ av undersökningsrum som man är placerad på. Är man t. ex. placerad på CT (datortomografi) har man ofta många inte alltför akuta undersökningar av huvud, bröstkorg och buk inbokade, och mellan dem så kläms det in akuta undersökningar, t. ex. om man misstänker att en patient har fått en propp i hjärnan eller om det kommer in någon trafikolycka till akuten. Alternativt så har man enbart akuta CT-undersökningar. Är man placerad på ett "vanligt" skelettrum så har man istället undersökningar av patienter som har opererat sig eller kanske gipsats om, blandat med akuta patienter som kommer in med färska frakturer. Vi har även genomlysningsrum där man "filmar" med strålningen istället för att ta enstaka bilder, och på såna rum assisterar man ofta en röntgenläkare som genomför undersökningar av tarm och matstrupe eller lägger in drän i njurar, etc. En del undersökningar gör vi även utan läkares inblandning. Sedan kan man specialisera sig på antingen MR (magnetresonans) eller angiografi, vilket medför en ännu större variation av undersökningar att utföra eller assistera till. För att inte glömma lungröntgen, tandröntgen, mammografi... (Se förresten rontgen.com för mer info om de olika modaliteterna). Den vanligaste arbetsordningen är att man först läser remissen och ser vad den remitterande läkaren vill ha reda på, och sedan planerar vilka bilder som behöver tas för det ändamålet. För en del typer av undersökningar är det upp till en röntgenläkare att bestämma vilka bilder/sekvenser som ska tas. Sen hämtar man in patienten på rummet, tar sina bilder, bedömer om de blev bra eller ej, och skickar patienten. Sen kan man göra lite efterarbete, särskilt på CT så är det en del jobb med bilderna i efterhand. Det är med andra ord ett ganska självständigt yrke. Avslutningsvis skickar man bilderna vidare till en röntgenläkare som dikterar ett svar.

 

Det beror på hur pass stort sjukhus man jobbar på. Mindre sjukhus har oftast ingen akutmottagning öppen på nätterna och då har ju röntgenavdelningen heller ingen anledning att hålla öppet. På en del avdelningar roterar en ganska stor del av personalen in på natten nån gång då och då, medan det på andra avdelningar finns ett fåtal röntgensjuksköterskor som har fast nattplacering och nästan uteslutande jobbar nattpass. Tjänstgöring enbart dagtid eller blandad tjänstgöring dag/kväll/helg förekommer också.

 

Vi utför en hel del förflyttningar av patienter, som t.ex. brutit en höft och inte kan gå över till undersökningsbordet för egen maskin. Ofta - men tyvärr inte alltid - är man många som hjälps åt och har gott om förflyttningsredskap som underlättar. Det förekommer även tillfällen där man som röntgensjuksköterska kan stå och assistera en röntgenläkare vid ingrepp som i värsta fall kan ta flera timmar, detta med ett blyförkläde på sig. Med bra skor är det i regel inget problem, men om man t. ex. har en strulande rygg så kan det kanske bli kämpigt. Dock sysslar inte alla röntgensjuksköterskor med den typen av undersökningar, och i övrigt så går det oftast bra att variera sig och stå och sitta om vartannat. Jag går kanske 8-12 km ett vanligt arbetspass (uppmätt för några år sen då jag hade stegräknare).

 

Skulle vilja hävda att det skiljer sig en del. På röntgen är det sällan man träffar en patient mer än en gång och det är sällan man träffar en enda patient i mer än max en halvtimme, jämfört med en "vanlig" vårdavdelning där man kan träffa samma patienter flera dagar eller till och med veckor i sträck. Kontakten och mötet blir därför av naturliga skäl lite annorlunda. Vi gör däremot mycket som sjuksköterskorna gör, då vi i princip "lånar" deras patienter medan de befinnersig på röntgenavdelningen och därmed tillfälligt även tar över ansvaret för patientens omvårdnad.

 

Kortfattat kan man säga att en röntgensjuksköterska utför röntgenundersökningar och tar röntgenbilder, en röntgenläkare/radiolog granskar undersökningar och ställer diagnoser utifrån bildmaterialet, och en tekniker ser till så att röntgenutrustningen fungerar som den ska. Utförligare yrkesbeskrivningar finns här.

 

Ja, jag är väldigt nöjd.

 

Vet inte om antalet praktikperioder förändrats sen jag blev färdig 2009, men jag var totalt ute på tio olika praktiker, sammanlagt nånstans kring 35-40 veckor. Dvs ca en tredjedel av utbildningen.

 

Om man är sjuksköterska, kan man sen läsa ett extra år för att kunna jobba som röntgensjuksköterska?
Man kan väl säga att det - på ett ungefär - fungerar på det sättet. I Lund så tror jag att man behöver komplettera med ca 1,5 år. Det kan förstås variera från lärosäte till lärosäte, och det kan behövas lite pusslande med kurser och praktiker hit och dit, men det är ju sånt som man har studievägledare till!

 

Är det olika hur många dagar i veckan som man ska vara på skolan och hur länge per gång är man ute på praktik?
Där jag läste (Lund) varierade det väldigt mycket hur många dagar i veckan som spenderades på skolan. När vi hade praktik kunde det gå flera veckor mellan gångerna, medan vi i vissa av teorikurserna var på skolan upp till fem dagar i veckan. De flesta praktikkurserna var 5 veckor långa (på den tiden), varav ca 4 veckor spenderades ute på röntgenavdelningarna. Den längsta praktikperiod jag hade var 9 veckor lång.

Vi lärde oss lite diagnostik, dvs hur olika sjukdomar ser ut på röntgenbilderna, men det är ändå röntgenläkarnas jobb att i slutändan granska bilderna och ställa diagnoserna. Fast ju längre man jobbat desto mer lär man sig ju att titta på bilder och desto intressantare blir det... 

 

Nej, det anser jag inte att det är. Visst, man ska ha respekt för strålning, men vi är bra på att skydda oss med blyförkläden och på att inte stå inne på undersökningsrummen i onödan när vi exponerar. Dessutom har vi små dosimetrar på oss hela tiden som vi lämnar in varje månad för att se hur mycket strålning vi utsatts för, och det finns nivåer enligt lag för hur mycket vi får utsättas för innan det anses farligt, och det är sällan man är uppe i ens en hundradel av den dosen.

 

Vi hade två praktiker som vanliga sjuksköterskor, en på en vanlig vårdavdelning och en på en akutavdelning. Då kunde det hända att vanliga sjuksköterskestudenter var ute på samma avdelning, men kurserna var inte gemensamma utan kraven var satta lite lägre för oss i och med att vi ju inte skulle jobba som sjuksköterskor sedan. Vet inte om detta förändrats sen jag pluggade själv.

 

Tror - med betoning på tror - att andelen män som läser till röntgensjuksköterska är marginellt högre än andelen som läser till vanlig sjuksköterska, även om det inte är någon större skillnad. På min avdelning är ca 20% män, så män i yrket är ingen ovanlig syn. Tror att en jämlikare fördelning mellan könen definitivt är positivt, och nåt som förhoppningsvis kan driva upp lönerna på sikt. Upplevde inte att jag hade några direkta fördelar, men samtidigt är det ju i regel svårare att se såna mönster om man inte tillhör parten som förfördelas.

 

Nej det tycker jag inte att man gjorde, i alla fall inte här i Skåne då alla praktikplatser låg på pendelavstånd så man var aldrig borta mer än över dagen.

 

Det var väldigt blandat, en del som jobbat som undersköterskor i x antal år och valt att vidareutbilda sig, en del som kom direkt från gymnasiet (mest omvårdnads och samhälls), och en del som jag som jobbat med nåt helt annat ett par år och lessnat på skitjobben som finns att välja bland för alla utan utbildning.

 

Hur fungerar praktiken?
Praktiken var upplagd så att man började med de lite lättare undersökningarna (lungor, fötter, knän, osv) och sedan byggdes det på för varje praktikperiod. Sista terminen var praktikkurserna väldigt specialiserade med separata praktiker för t.ex. angiografi, akutröntgen, datortomografi, etc. Vet att upplägget ändrats lite sen jag läste, men grundtanken med att de bygger på varandra finns kvar. Talar än en gång bara för "mitt" lärosäte.

 

Nästan varje kurs avslutades med en salstenta, förutom praktikkurserna där det oftast fanns en större inlämningsuppgift/hemtenta som man fick pyssla med parallellt med praktiken. Vi hade totalt en muntlig tenta, och så examinerades vi i praktiska moment som att sätta kateter o dyl. Skrev en mindre uppsats innan examensarbetet, mer som generalrepetition. Mitt slutgiltiga arbete blev 39 sidor, varav 4 sidor referenser och 5 sidor bilagor. Tror det borde motsvara genomsnittlig längd.

 

Man måste röra de flesta patienter, för att positionera dem rätt så bilden blir bra. Dessutom sätter vi en del perifera venkatetrar ibland. Det vore nog omöjligt för mig att jobba utan att röra vid patienterna, men man kan förstås ha handskar på sig.

 

Det händer ganska ofta att man ser det motsatta könets kropp, enda gången då man jobbar uteslutande med ett av könen är på mammografin där det (nästan) bara är kvinnliga patienter. Utöver det så är det väldigt svårt att bara kunna jobba med det ena könet.

 

Tror inte de som utövar någon religion har något hinder i sitt arbete. Jag har kollegor som tillhör olika trosbekännelser, och jag har aldrig hört om någon som haft problem på något sätt.

 

 

 

• Arbetsförmedlingens yrkesbeskrivning för röntgensjuksköterska
• Vårdförbundets information om yrket och utbildningen
• "Radiologic Science for Technologists" av Stewart C. Bushong
• "MRI in Practice" av  Catherine Westbrook, Carolyn Kaut Roth och John Talbot

Andra bloggar om: plugga, studera, röntgen, röntgensjuksköterska, vården, utbildning, skola, radiografi, omvårdnad, sjukvård