1-4
Jag slår upp ögonen. Det är fortfarande mörkt. Jag suckar lätt. Andas in, ett djupt andetag. Det känns unket. Som i en ovädrad gammal källare. Allt är ett enda töcken. Jag inser att jag vilar hela min kroppstyngd på mina ben. Hur nu det är möjligt i liggande ställning. Jag tycks till och med ha skor på mig. Kläder ... Jag ligger inte alls ned. Några sekunder passerar medan mitt medvetande fullföljer språnget tillbaka över ravinen mellan REM-sömn och vaket tillstånd.
Ögonen börjar sakta vänja sig vid mörkret. Jag står och balanserar på det översta steget av en stentrappa. Jag ser mig omkring. Har jag gått i sömnen? Det brukar jag aldr... Var är jag? Väggarna är minimalistiskt kolsvarta. Inga möbler. Såväl golv som tak består av små, grå stenar av gatstensstorlek. Det här är ganska mycket att ta in för min stackars nyvakna hjärna. Hjärnbarken i occipitalloben anar oråd, och skickar försynt en förfrågan tillbaka till ögongloberna via synnerven: är ni korpgluggar verkligen bombsäkra på att ni inte gravt misstagit er angående detta? Ligger vi inte egentligen kvar i sängen trots allt? Ni vet, där vi befann oss precis innan ni slöts igår kväll?
Blinkar ett par gånger extra. Nej, jag är verkligen här. Jag stryker mig över ansiktet med min högra hand. Jag har mustasch!! När jag gick och la mig igår kväll ... Jag borde väl komma ihåg om jag börjat odla mustasch? ... Eller? Hur länge har jag sovit egentligen? ... Är jag ens vaken? Ett svagt, rött sken tycks komma från golvet lite längre in i rummet. Jag börjar gå nedför trappan för att ta mig en titt.
När jag närmar mig ser jag att ljuset kommer från ett stort hål i golvet. Ju närmre jag kommer, desto mer hettar det i ansiktet. Jag går fram till kanten och kikar försiktigt ned, men ryggar snabbt tillbaka. Hålet är fullt med lava! Riktig, flytande, kokhet jävla lava! Det här stället är ju helt sinnessjukt! Vem förvarar lava i en stor grop i golvet liksom? Jag vänder om och skyndar uppför trappan igen, bara för att märka att det är en återvändsgränd. Enda vägen härifrån är över lavagropen.
Som, tekniskt sett, borde klassificeras som en magmagrop.
Jag inser att jag inte har något val; jag tar sats. Springer mot gropen och hoppar. De röda hängselbyxorna är osmidiga. Jag hade inte räknat med det. Jag visste inte ens att jag hade dem på mig. Ej heller visste jag att jag lagt på mig runt 30 kilo. Fett, inte muskler. I luften hinner tusen tankar passera genom mitt huvud; en svidande hagelstorm av minnesfragment. Vem ska ta hand om min bror? Vilken diameter är bäst på en gummitätad T-presskoppling för kopparrör? Hur ska svampriket klara sig utan mig? Älskade prinsessan mig någonsin på riktigt, eller var vårt förhållande bara resultatet av en total brist på andra män? Kommer döden att kännas brännande varm, eller isande kall? Antagligen varm. Blir det ljust, eller blir det mörkt?
Jag kraschar mot lavagropens motsatta vägg med min oväntat feta lekamen. Faller. Plötsligt går allting snabbt, mycket snabbt. Glödgade smärtblixtar slår upp genom mina ben, fortplantar sig genom hela kroppen. Panik. Långa plågoskruvar av hetta vrids in i min kropp och splittrar mitt skelett, söndrar mitt kokande kött. Lågor slår upp överallt; det är jag som fattat eld. Jag slungar bak huvudet, skriker. Inget ljud. Och den stickande lukten. Vidbränt fläsk. Jag blundar och föreställer mig en hejdundrande grillfest; alla är där. Det är den allra sista tanken, innan allt ebbar ut i intet. Det blir inte ljust; mörker. Som att ... slumra in ... i en kokhet ... famn ...
Jag slår upp ögonen. Jag står än en gång på översta trappsteget i början av rummet. Jag tar mig över armarna, ansiktet. Jag är oskadd. Vad fan är detta!?
Ögonen börjar sakta vänja sig vid mörkret. Jag står och balanserar på det översta steget av en stentrappa. Jag ser mig omkring. Har jag gått i sömnen? Det brukar jag aldr... Var är jag? Väggarna är minimalistiskt kolsvarta. Inga möbler. Såväl golv som tak består av små, grå stenar av gatstensstorlek. Det här är ganska mycket att ta in för min stackars nyvakna hjärna. Hjärnbarken i occipitalloben anar oråd, och skickar försynt en förfrågan tillbaka till ögongloberna via synnerven: är ni korpgluggar verkligen bombsäkra på att ni inte gravt misstagit er angående detta? Ligger vi inte egentligen kvar i sängen trots allt? Ni vet, där vi befann oss precis innan ni slöts igår kväll?
Blinkar ett par gånger extra. Nej, jag är verkligen här. Jag stryker mig över ansiktet med min högra hand. Jag har mustasch!! När jag gick och la mig igår kväll ... Jag borde väl komma ihåg om jag börjat odla mustasch? ... Eller? Hur länge har jag sovit egentligen? ... Är jag ens vaken? Ett svagt, rött sken tycks komma från golvet lite längre in i rummet. Jag börjar gå nedför trappan för att ta mig en titt.
När jag närmar mig ser jag att ljuset kommer från ett stort hål i golvet. Ju närmre jag kommer, desto mer hettar det i ansiktet. Jag går fram till kanten och kikar försiktigt ned, men ryggar snabbt tillbaka. Hålet är fullt med lava! Riktig, flytande, kokhet jävla lava! Det här stället är ju helt sinnessjukt! Vem förvarar lava i en stor grop i golvet liksom? Jag vänder om och skyndar uppför trappan igen, bara för att märka att det är en återvändsgränd. Enda vägen härifrån är över lavagropen.
Som, tekniskt sett, borde klassificeras som en magmagrop.
Jag inser att jag inte har något val; jag tar sats. Springer mot gropen och hoppar. De röda hängselbyxorna är osmidiga. Jag hade inte räknat med det. Jag visste inte ens att jag hade dem på mig. Ej heller visste jag att jag lagt på mig runt 30 kilo. Fett, inte muskler. I luften hinner tusen tankar passera genom mitt huvud; en svidande hagelstorm av minnesfragment. Vem ska ta hand om min bror? Vilken diameter är bäst på en gummitätad T-presskoppling för kopparrör? Hur ska svampriket klara sig utan mig? Älskade prinsessan mig någonsin på riktigt, eller var vårt förhållande bara resultatet av en total brist på andra män? Kommer döden att kännas brännande varm, eller isande kall? Antagligen varm. Blir det ljust, eller blir det mörkt?
Jag kraschar mot lavagropens motsatta vägg med min oväntat feta lekamen. Faller. Plötsligt går allting snabbt, mycket snabbt. Glödgade smärtblixtar slår upp genom mina ben, fortplantar sig genom hela kroppen. Panik. Långa plågoskruvar av hetta vrids in i min kropp och splittrar mitt skelett, söndrar mitt kokande kött. Lågor slår upp överallt; det är jag som fattat eld. Jag slungar bak huvudet, skriker. Inget ljud. Och den stickande lukten. Vidbränt fläsk. Jag blundar och föreställer mig en hejdundrande grillfest; alla är där. Det är den allra sista tanken, innan allt ebbar ut i intet. Det blir inte ljust; mörker. Som att ... slumra in ... i en kokhet ... famn ...
Jag slår upp ögonen. Jag står än en gång på översta trappsteget i början av rummet. Jag tar mig över armarna, ansiktet. Jag är oskadd. Vad fan är detta!?
