Årets självgodaste julkalender, lucka 18

Skippar ingressen; ni har fattat poängen vid det här laget; jag avslöjar något om mig själv varje dag fram till och med den 24:e och det är egocentrerat så det förslår.


18. De långa slumptrådarna i mitt huvud. Jag ser ibland på livet som långa kedjor av slumpartade sammanträffanden. En händelse resulterar i en annan som resulterar i en tredje som oundvikligen leder till en fjärde. Det är väl ett sätt att försöka förstå och bemästra omvärlden, antar jag. Jag är inte beredd att kalla det ödet, kanske snarare en mild form av kaosteori eller fjärilseffekt är mer passande.

Ett långrandigt exempel:

I 9:an så hade jag en dag glömt min Chicago Blackhawks-keps på en krok i korridoren utanför matsalen. När jag gick för att hämta den efter skoldagens slut, hörde jag ett band repa i musiksalen. Det visade sig vara några kompisar till mig. De saknade visst en basist, och bara så där så var jag plötsligt en musiker (vi hette Flamewave och spelade någon primitiv form av melodiös hardcore, anm.). Detta föranledde mig att välja musik som estetiskt tillval i gymnasiet, varpå jag hamnade i en klass med andra som valt musik (jag bytte dock till bild redan första veckan, för jag ville hellre läsa ett ämne som jag visste att jag skulle få MVG i, nu när betygen plötsligt började ha betydelse).

Detta gjorde i varje fall att jag hamnade i samma klass som H1 och A. Min dåvarande flickvän M1 hade en kompis; M2. Genom undertecknad + M1 blev H1 + M2 bekanta och sedemera ett par. De är fortfarande tillsammans, över ett decennium senare. De hade (antagligen) aldrig presenterats för varandra om jag inte valt musik som tillval. M1 hade (med största sannolikhet) heller aldrig lärt känna A om det inte vore för detta val. M1 lämnade mig så småningom för A, sommaren efter gymnasiet. Precis innan jag skulle rycka in i lumpen.

Och hade jag inte varit singel i lumpen, hade jag (antagligen) aldrig ändrat mig från att vilja läsa datavetenskap till att vilja bli polis istället. Jag nämnde denna dröm i min jobbansökan till tunneltågförarjobbet. Detta, ansåg rekryteraren, gjorde att jag stack ut från övriga sökande. Varpå jag fick jobbet och flyttade till Stockholm. Hade jag inte flyttat ner dit, hade mitt dåvarande förhållande med H2 (antagligen) spruckit redan efter ett halvår istället för efter tre år. Och hade jag inte bott där nere, hade jag (förmodligen) aldrig träffat min nuvarande M (hon blir väl M3 i detta utlägg).

Och hade M3 inte varit skåning - och hade jag inte precis plågat mig igenom 3,5 monotona år i tunnelbanan - så hade jag (kanske) aldrig fått motivation nog till att flytta ner till Skåne och läsa vidare till röntgensjuksköterska (och denna blogg hade därmed aldrig sett dagens ljus).

Och hade inte Landskrona vid den här tiden varit en relativt oattraktiv stad att slå ned sina bopålar i, hade jag (nog) fått lägenhet någon helt annanstans. I Höör kanske (hemska tanke). Men nu ville det sig annorlunda. Och hade jag inte varit en av få i min årskull som bott norr om Lund, hade jag (kanske) inte blivit placerad i Helsingborg på praktik så ofta. Och då hade jag aldrig smygförälskat mig i den staden, och (antagligen) aldrig ens kommit på tanken att söka den lägenhet där som jag skrev under kontrakt på igår.

Den har badkar (se bifogat bildbevis)!


Hur jag nu ska få M3 att inse att vi träffades pga att jag glömde min keps i en korridor utanför en matsal för över 13 år sedan, blir en annan femma ...


Lucka: 1-4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17
Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer:

1 olatidman:

trevlig helg:)

2 Icebear:

Ha ha jag minns kepsen undrar var den tog vägen /

3 ursula:

Grattis! kanske kan det ändå bli ett och annat inlägg om dangercity -med ett utifrån perspektiv -då och då....?

och en blänkare när boken är klar...

gojulosånt!

4 Robert:

Ett distansperspektiv känns ju onekligen mera objektivt, om inte annat. good juul!

Kommentera här: