På tåget mot Malmö igår hamnade jag bredvid en kvinna och en man, de gav intryck av att vara gamla bekanta (med varanda, inte med undertecknad). De pratade obesvärat om saker och ting som kanske bäst hör hemma mellan fyra öron. De försökte förvisso viska, men deras viskningar uppmätte betydligt fler decibel än vad min normala samtalston gör. Eller skulle ha gjort, om jag haft en decibelmätare i fickan. (Minnesanteckning: Införskaffa en decibelmätare, börja förvara den i fickan). Hennes man hade förlorat jobbet för ett par år sedan, och i ett slag förvandlats till en soffpotatis/fullblodsalkis som aldrig gav intryck av att ens överväga att försöka komma på fötter igen. Han hade slagit henne, och deras dotter, och nu hade de äntligen separerat sen ett par månader tillbaka. Inte för att det hindrade honom från att ringa hotfulla samtal, eller från att supa ner sig ännu djupare i skiten. Hon var i varje fall lättad över att slippa dela tak (och antagligen även väggar och golv) med honom längre. Och plötsligt så kändes mina problem rätt fjuttiga, i den konkurrensen. Jag har nästan två månader på mig att författa tidernas bästa kandidatuppsats. Ack och ve. Det är synd om människorna.