Socialpsykologi: Individer väcker känslor, inte grupper

"Hon offras för juntans makt", står det i Aftonbladet idag. Och jag antar att det är ett medvetet grepp; att visa på enskilda individer som lider, som vi kan sympatisera eller empatisera med, istället för att fokusera på en hel grupp människor. Försvinner anonymiteten så väcks känslorna (och det får som (för mig) irrelevant konsekvens att det säljs fler lösnummer). Det här inlägget är i sig rätt poänglöst, jag tycker bara att det är ett intressant fenomen att studera.

Det är lite samma princip som fördomar består av. En klick människor (ofta etnisk) antas vara kriminell, stökig, trögtänkt, lögnaktig, tystlåten, bidragsberoende, eller vilken annan valfri fördom som helst. Väljer man att istället betrakta dessa människor på individnivå så förändras ofta detta synsätt drastiskt.

Försök har gjorts som bekräftar kraftigt ökad aktivitet i ett visst område i hjärnan (mediala prefrontala cortex, eller MPFC) när man ser på exempelvis en narkoman som den unika individ som han/hon faktiskt är istället för bara en narkoman i mängden. Finns lite mer att läsa om det i Illustrerad Vetenskap (5/2008) för den som är intresserad.

Det funkar åt andra hållet också, dvs när man ser på sig själv som antingen individ eller som en del av ett kollektiv. Oftast ser man på sig själv som en del av någon form av grupp (jag t.ex. är vårdgivare, är svensk, är hockeysupporter, är öldrickare, osv). Ett mäktigt kollektiv raderar ut personligheten, och kan få vem som helst att göra saker som denne inte skulle ha gjort i vanliga fall. Lysande exempel på detta är tortyren i Abu Ghraib-fängelset, eller Förintelsen på 40-talet. Tips på relaterad läsning är The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil (länk) av Philip Zimbardo.

Jaha. Och det verkar vara vad jag sysselsätter mig med på årets hittills varmaste lördagkväll.



Andra bloggar om: , , , , , , ,
Kategorier:

Kommentera här: