xrob

Jag satt på ett tåg, och iakttog det alltid lika platta landskapet utanför fönstret. Åker, åker, åker, vindkraftverk, åker, åker. Kanske en bondgård. Åker, åker, åker. Det var igår, mitt på dagen ungefär. I Höör så satte sig en kille på platsen bredvid min, han var ungefär i min ålder, och tog upp ett stort påskägg. Han frågade mig om jag ville ha en godis.

Vi stoppar bilden där.

Här har jag två val. Tacka ja och ta en godis (kanske en röd Ferrari), eller säga "nej tack, men tack för att du frågade" eller nåt i den stilen, och låta bli att ta en godis. Eller, i stundens ingivelse ge efter för den där märkliga impulsen i huvudet och välja alternativ 3; låtsas att jag precis varit hos tandläkaren och forftarande är bedövad, och därför inte kan äta något för jag inte vill råka tugga i mig min egen tunga.

Vi rullar vidare.

Jag märker till min förskräckelse att jag kör på tandläkaralternativet. En liten röst i huvudet skriker "vad fan gör du!? avbryt! avbryt!", men det är för sent. Jag har redan börjat sluddra. Det lät antagligen med danskt än lokalbedövat misstänker jag. Inte för att jag nu skulle kunna utröna någon som helst skillnad, ens om mitt liv hängde på det.

Fast nu i efterhand så är jag osäker på om det verkligen ägde rum. Två parallella verkligheter utspelade sig samtidigt i mitt huvud; en där jag låtsas att jag precis dragit ut en visdomstand, och en där vänligt tackar nej. Jag fick ingen röd Ferrari i vilket fall som helst. Det skulle jag ha kommit ihåg.