Dröm #9 - Zombies på kroppsdelsfestivalen
En vän till mig, en kvinna som jag i ärlighetens namn aldrig träffat men som i drömmen var en nära bekant, var nominerad i klassen "Bästa Knäveck På Vänster Sida", så jag hakade på, intresserad av anatomi som jag är. Sen är drömmen lite otydlig i vändorna, men vi sitter på en enorm gräsmatta utanför en stor byggnad, och på en scen så står Oprah Winfrey och presenterar vinnaren i kategorin "Bästa Navel". Vi är uppskattningsvis 20.000, och solen skiner.
Plötsligt börjar folk längst bak att skrika på det där härligt blodisande panikdödsångestsättet. Blod sprutar åt alla håll och kanter, och det tar ett tag innan vi lite längre fram förstår att det är en grupp på ca 100.000 köttsugna zombies (precis som de i I Am Legend (se den!) fast de tål uppenbarligen solljus), som helt sonika börjat slakta sig igenom den enorma folksamlingen.
Folk får panik, och börjar springa omkring som yra höns och trampar ner varandra. Jag och min kompis kommer ifrån varandra, och jag springer mot byggnaden. Nu är det plötsligt mitt i natten, och vi är ett fåtal (ca 300) människor kvar. Det är kyligt ute, och ånga stiger upp från lemlästade kroppar över hela fältet. Ganska vackert, om man nu har fallenhet för det groteska. Blod, inälvor och stora osande köttstycken i månsken.
Nåt enstaka skrik hörs här och var i mörkret, och jag springer fortfarande mot byggnaden (den var kanske en kilometer bort, och ändå så har det tagit mig hela dagen att springa till den... nåja). Jag kommer in i byggnaden, som jag nu inser är en hockeyarena. Jag springer in på en toalett och låser dörren, sätter mig ner på golvet och håller för öronen för att slippa lyssna på zombiernas slafsande utanför.
Jag får givetvis inte sitta ensam särskilt länge. De har nämligen fenomenala luktsinnen, de där människoätande bestarna. De står utanför dörren, och det låter som att de kommunicerar med varandra via en massa gutturala grymtanden. Det låter som att de är flera hundra där ute. De börjar att kasta sig mot dörren, som snabbt börjar ge vika.
Jag får panik. Jag hittar en engångsrakhyvel i badrumsskåpet (tillsammans med en välanvänd kortlek, vad nu den gjorde där), en sån där orange bic-hyvel. Jag börjar skära mig i armarna och halsen för att jag ska förblöda till döds, ett betydligt humanare öde än att bli sliten i stycken av en härd hungriga zombies. Hyveln är slö så det går lite trögt, men en flock zombies + en annalkande ond, bråd död är en ruggigt bra motivationshöjare.
Jag hinner skära mig 39 gånger innan dörren ger vika. Jag har förlorat lite drygt 1,5 liter blod och är väldigt svag. Jag sjunker ihop på golvet, och här vaknar jag. Jag vet fortfarande inte om jag hann ta livet av mig eller om jag blev sliten i stycken först, men jag dog garanterat i vilket fall som helst.
Drömmen är även förevigad på Dlogg.se
Andra bloggar om: dröm, drömmar, mardröm, mardrömmar, zombie, blod, slakt, anatomi, självmord