Jag satt på bussen på väg hem genom ett mulet och blåsigt och framför allt platt landskap, lyssnade på Edith Piaf på hög volym och läste de inledande kapitlena i Fantomerna av Klas Östergren. Och så gick det upp för mig, att där färdades min kropp i 90 km/h i ett gult plåthölje, tillsammans med en samling främlingar som brydde sig lika mycket om mig som jag brydde mig om dem. Och jag lyssnade på Edith Piaf på hög volym och jag läste de inledande kapitlena i Klas Östergrens Fantomerna. Dessutom så färdades jag under ett tjockt, deprimerande molntäcke. Det var en så självklar sak att inse att jag blev förvånad. Jag tog mig själv på bar gärning med att åka buss. Ertappade mig själv med att dra nytta av kollektivtrafikens förträfflighet. Jag måste nog lägga mig ner en stund nu. Det här kommer inte att sluta väl.
Andra bloggar om: buss, skåne, klas östergren, moln
Kommentarer:
Kommentera här:
Vänta bara till kapitlet med flipperutmaningen. Det kommer lätta upp molntäcket.