Tusen fatala felfunktioners fruktansvärda musik

Jag hade komponerat ett riktigt långt inlägg, som jag funderat över en stor del av eftermiddagen. Jag klottrade frenetiskt ner en massa spretiga stödord i mitt anteckningsblock då och då under några timmar, och sammanfogade dem till ett inlägg så fort jag kom hem från jobbet.

Det handlade om patienter med svåra smärtor som jag möter som upplever att deras Gud övergivit dem, om vad man som agnostiker lämpligast gör i såna stunder, om hur lidandet har en faktisk innebörd genom att det ger de stunder då det lyser med sin frånvaro ett relativt värde, om hur lidande samtidigt är meningslöst då det har sitt ursprung i slumpen och inte i Guds vrede, om hur livet ändå helt skulle sakna mening utan motgångar. Såna saker.

Men.

Så fick jag en stundens ingivelse och raderade alltihop. Jag tror att jag lider av seriositetsfobi. Eller så är vardagen så proppfull av seriösa saker, att bloggen helt enkelt fungerar som ett litet andningshål. Eller så kändes ett inlägg om religion och mänskligt lidande passé. Eller så är jag bara för jävla utarbetad för att orka vara seriös. Eller så är jag ingen seriös människa (jag bara låtsas ibland).

Rubriken är för övrigt den enda meningen i alla delar av Liftarens Guide till Galaxen som är bättre på svenska än på engelska. Think about it. Nu ska jag sova. Väck mig på måndag morgon.




Kommentera här: