I en koncis insändare i Metro idag så stod det att "bara den oförnuftige säger 'det händer inte mig'". Men måste man inte vara ordentligt neurotisk, paranoid eller hypokondrisk för att hävda motsatsen, dvs 'det händer mig'? Det kan jag tycka är ännu värre, och rent utav direkt livsinhiberande. Kan man inte bara vara lagom avspänt halvberedd på det mesta, och sen hantera det som råkar dyka upp då det dyker upp istället? En gyllene medelväg där man är lagom förutseende med ett lagom långt och brett perspektiv, helt enkelt? Ah, why bother.
