Dröm #10 - Diffusa, osammanhängande fragment
Fragment 1: Jag måste skriva en tenta för att fortsätta få studiebidrag. Samtidigt som jag måste simma åtta längder i en bassäng på andra sidan stan för att få godkänt i Gymnastik B. Det är vinter, snö överallt och iskallt. Mellan dessa två ställen som jag måste vara på samtidigt så går ett tåg som ser ut som Lidingöbanan. Jag legitimerar mig på tentan, tar emot den och hoppar ut genom fönstret och springer till tåget. Jag simmar och skriver samtidigt. Jag skyndar mig tillbaka till skolan, enbart iförd en lila handduk och sandaler. En tjej som är en korsning mellan en barndomsväns storasyster och Owen Wilson, fast med Björn Gustavssons hår, sitter mitt emot mig på tåget och skrattar åt mig. Hon har ikterus, och är gul som en citron. Jag hinner inte lämna in tentan i tid, jag är 3 minuter sen och får underkänt.
Fragment 2: Jag ska ut på praktik på en röntgenavdelning. Jag åker till en adress som jag blivit tilldelad. Det är en bondgård mitt ute i ingenstans, där det i huvudsak föds upp grisar. Jag tar det med ro, och tänker att det kan ju vara en bra erfarenhet att ha med sig när jag ska handskas med besvärliga patienter. Jag jobbar med att förlösa grisar i 9 veckor. Jag har på mig min uniform från tunnelbanan under hela tiden. Jag njuter när den blir smutsig. Bondgården ser ut precis som Lon Lon Ranch i Legend of Zelda: Ocarina of Time.
Fragment 3: Jag sitter på en jättetråkig föreläsning. Vi är ungefär 400 personer där. Den handlar om att ta emot Gud i sitt hjärta eller nåt i den stilen, jag hör inte riktigt för jag sitter längst bak. Jag har tråkigt, och sitter och klottrar i nacken på killen framför. Han märker inget. Plötsligt så reser sig en tjej i blonda rastaflätor och glasögon upp, och skriker att föreläsningen är för tråkig för att blogga om och springer gråtande ut. Jag får intrycket att hon kommer att bli bibliotekarie när hon blir äldre.
Fragment 4: Jag går förbi en stor spegel med kitchig guldram i ett skyltfönster. Jag är vid Rådmansgatan i Stockholm, och det luktar sådär härligt som bara Stockholm kan göra en varm sensommarkväll. Det sitter en osynlig kvinna på mina axlar i min spegelbild, men när jag försöker titta efter "på riktigt" så ser jag henne inte. Hon finns bara i spegeln. Hon har inget riktigt ansikte, det går inte att fästa blicken ordentligt på henne. Hon är riktigt blek, nästan helt vit. Hon är klädd i samma tyg som vår svart/vit-spräckliga soffa. Hon viskar saker till mig. Jag begriper mig inte på dem, men skriver ner dem. Jag får Nobelpriset i medicin för dem, och hon försvinner i tomma intet. Jag betalar av min studieskuld och köper en bostadsrätt för pengarna.
Andra bloggar om: dröm, drömmar, mardröm, mardrömmar, tenta, simning, vinter, ikterus, praktik, gris, zelda, blogg, bibliotekarie, spegel, nobelpris