Road to Roentgen

För att vara en personlig blogg så handlar den egentligen försvinnande lite om mig själv.

Det är en sån där typisk tanke/uppenbarelse som slår en när man sitter på biblioteket och försöker stänga ute allt och bara plugga. Lite sådär lagom dagdrömmigt svävande och opassande. När man eliminerat alla störningsmoment som ens lägenhet innebär, med allt vad städning, diskning, tv-spelande, bonsaiträd och sambos heter, så får dagdrömmandet så mycket större utrymme.

Jag får olidligt ofta frågan varför jag valt att plugga till just röntgensjuksköterska. Skriver jag ner svaret här, så kan jag enkelt hänvisa till min blogg nästa gång. Och nästnästa gång. Och nästnästnästa. Och så vidare. Om man väljer att se på det på det sättet, så lägger jag inte alls tid på att blogga som jag egentligen borde ha använt till att plugga, utan jag sparar istället tid som annars hade gått åt till att besvara samma fråga om och om igen.

I gymnasiet så var jag säker på att jag ville jobba med datorer. Det var det enda som fanns. Jag antar att det var en form av kontrollbehov. En dator programmerar man till att bete sig på ett visst sätt, och sen gör den exakt så som man sagt. Det är väldigt simpelt, och man vet alltid vad man får. Människor å andra sidan går inte alls att förutsäga på samma sätt.

Jag hade till och med tagit mig in på en datavetenskaplig utbildning på Mitthögskolan (numera Mittuniversitetet) i Sundsvall. Jag hade dock beviljats uppskov ett år, då jag var tvungen få lumpen överstökad först. 10 månaders betald träning, sen skulle jag kunna fortsätta på min inslagna väg. Jag hade bara inte räknat med att dom 10 månaderna skulle komma att lära mig betydligt mer om livet än vad 12 års skolgång lyckats med.

Man kan nog välja att se på det som en lång, lång tråd av tillfälligheter. Jag minns att jag sa till psykologen på mönstringen att jag ville ha en värnplikt utformad på så sätt att jag hade lite längre ledigheter emellanåt. Den ingivelsen gjorde att jag ansågs lämplig att göra lumpen som skyddsvakt. En placering som i sin tur resulterade i att jag, när jag väl var klar, även var färdigutbildad väktare. Med den utbildningen i bagaget så stod jag ut bland övriga sökanden när jag senare sökte jobb som tunneltågförare. Jag hade även vid det här laget kommit fram till att det nog inte var så farligt att jobba med människor trots allt.

Tunneltågföraryrket gick för det mesta ut på att vicka på en spak fram och tillbaka för att gasa och bromsa ett tåg, seuppfördörrarnadörrarnastängs, och emellanåt stå och ta emot hot och förolämpningar från ohyfsade stockholmare. Första dödshotet var lite jobbigt, men det är märkligt hur snabbt något så pass absurt kan förvandlas till en vanesak.

image324

Det enda vettiga jag känner att jag har med mig från den perioden är en stresstålighet av sällan skådat slag, en vältrimmad simultankapacitet och en gränslös motivation till att utbilda mig och kämpa mig upp från skitjobbsträsket. Skulle jag mot förmodan inte klara av utbildningen så vet jag att tunnelbanan står och väntar på mig. Bättre piska får man leta efter. En viss försmak för cynism har färgat min tillvaro sen dess också, bör tilläggas.

Sitter man och kör genom en mörk tunnel några timmar per dag (hur man nu kan avgöra om det verkligen är dag uppe på jordytan?), så får man gott om tid till att tänka. En tanke som slog mig tidigt var att jag förmodligen borde syssla med raka motsatsen till vad jag sysslade med för tillfället. Jag arbetade inte med kroppen, och inte heller med hjärnan, och man kan knappast påstå att jag arbetade med människor (förutom att jag transporterade omkring dom som vilket boskap som helst, då).

Jag var med andra ord på jakt efter ett yrke som innebar att jag var tvungen att röra på mig, och som tvingade mig till att tänka. Detta omfattar rätt många yrkesval. Sen så ville jag arbeta med människor. Är något oföutsägbart så är det knappast tråkigt och enformigt, och efter 3,5 år nere i tunnlarna så visste jag verkligen vad enformighet innebar. Teknikintresset fanns dock fortfarande kvar. Och jag ville gärna hitta något som samtidigt gav utlopp för min kreativa sida. Och, kanske viktigast av allt, det fick inte ha någon som helst anknytning till tåg.

Skulle mitt val sen innebära en flytt från Stockholm, så skulle det enbart vara positivt. Jag och Stockholm gör oss nog bäst som särbos. Det var bara att börja bläddra i diverse utbildningsbeskrivningar. Det tog ett par veckor. Sen hittade det som passade mig perfekt; Röntgensjuksköterska.

Beslutet fick sjunka in under några dagar. Säga upp en fast inkomst (förvisso från ett företag som jag varje vaket ögonblick hatade med varenda cell i min kropp) och ett förstahandskontrakt i ett fint område som det tagit mig 2,5 år att komma över, för att leva på nudlar i en stad som jag aldrig varit i (Landskrona), för att gå i skola i en annan stad som jag heller aldrig varit i (Lund), för att sen jobba i en bransch som jag inte hade någon som helst erfarenhet av (vården). Det var ett så pass stort steg att det var stört omöjligt att inte ta det.

image323

Jag var även intresserad av den estetiska aspekten av yrket. Att kunna se alla skelettdelar och ledspringor, att beskära bilderna felfritt, få till idealiskt fokus och kontrast. Att ta perfekta, vackra bilder, helt enkelt. Förvisso av benbrott och tumörer, men kan man nu se konst i något sådant, så kan man.

Men varför inte läsa till vanlig sjuksköterska då?, eller Varför specialisera sig så tidigt?, är de vanligaste följdfrågorna jag brukar få efter att ha dragit en nedkortad version av den här berättelsen. Svar: Jag vill inte syssla med omsorg och hålla på att dalta med folk, jag vill syssla med undersökningar och diagnostik. Yrkena är förvisso närbesläktade, men de är två helt skilda världar, tro mig. Vanliga sköterskor har så sjukt mycket administativt arbete också. Och dessutom så tjänar vi på röntgen bättre.

Jag var lite osäker i början av första terminen. Skulle jag verkligen klara av att sticka folk med nålar? Inge förtroende? ...prata skånska? Det är egentligen rätt sjukt att det bara är ett år sen. Det är för fan bara att sticka in nålen. Och det är för fan bara att skorra lite. Det här kommer nog att gå bra. Det här är mitt kall. Jag kommer att bli världens bästa röntgensjuksköterska.





Andra bloggar om: röntgen, sjuksköterska, sköterska, yrke, val, tunnelbana, connex, veolia, xray, plugga, studera, student, dagdröm, lumpen, väktare, stockholm, landskrona, lund, vården