Megapixelmysteriet
Medverkande är undertecknad; kille 25, samt butiksbiträde; kille ~30.
Jag: Hej, jag är lite sugen på att köpa en ny digitalkamera, har du någon du kan rekommendera?
Han: Vi har precis fått in [valfri splitterny canon eller kodak-modell], den har 8 megapixels, 12x optisk zoom, 2,5 tums LCD-skärm, och den går loss på 5.295, plus 899 kronor om du väljer att teckna en försäkring för den, vilket jag rekommenderar att du gör.
Jag: Jag vet inte. Jag ska mest använda den till att ta bilder för att sen lagra på min dator, och min skärm har en upplösning på 1,3 megapixels [1280 x 1024 = 1.310.720], så 8 megapixels känns ju lite overkill.
Han: Men ju högre upplösning, desto bättre bilder kan du ju ta. Med en kamera på 8 megapixels kan du ta dubbelt så bra bilder som med en kamera på 4 megapixels t.ex.
Jag: Nej, det måste väl ändå bero på syftet till att jag tar bilderna. Upplösningen på bilder som tas vid röntgenundersökningar t.ex. brukar vara runt 4 megapixels [2000 x 2000 = 4.000.000], menar du på allvar att jag, om jag bara ska fota ett gäng ankor i en jävla damm nånstans, skulle behöva en dubbelt så hög spatiell upplösning än vad som krävs för att ställa medicinska diagnoser? Och dessutom täcker nog min hemförsäkring om något skulle hända med kameran ska du se.
Han: Okeej. [konstpaus + lite diskret suckande] Nej, det kanske du har rätt i. Vi har också den här varianten [pekar på en söt liten vinröd kamera som knappt är större än en tändsticksask]. Den har 4 megapixels, och du kan faktiskt få den gratis, eftersom jag förälskat mig i dig.
Jag: 4 megapixels låter rimli... Ursäkta, vad sa du?
Han: Kom, vi rymmer tillsammans. Nej, jag skojar bara. Jag är lite sån, sådär filurig, säger konstiga saker bara för att kolla hur folk reagerar. Du tog väl inte illa upp?
Jag: Nej då, det är lugnt. Men det här är en dröm, eller hur?
Han: Hur menar du då?
Jag: Jag menar att jag ligger hemma, i min säng, och sover just nu. Jag vet inte ens varför jag skulle vilja köpa en ny kamera över huvudtaget, jag har verkligen inte råd med nåt sånt.
Han: Då tycker jag att du ska sluta slösa min tid, och avlägsna dig från min butik snarast. Kom så åker vi till Kalmar istället, det ska visst vara en stor Muminfestival där. Vi kan ta min minibuss.
Jag: Okej, men jag måste vara hemma innan tisdag, för jag har en viktig föreläsning då.
Han: Nej då, jag ringde din skola och sa att du hade dött i en fallskärmshoppningsolycka.
Han: Vi har precis fått in [valfri splitterny canon eller kodak-modell], den har 8 megapixels, 12x optisk zoom, 2,5 tums LCD-skärm, och den går loss på 5.295, plus 899 kronor om du väljer att teckna en försäkring för den, vilket jag rekommenderar att du gör.
Jag: Jag vet inte. Jag ska mest använda den till att ta bilder för att sen lagra på min dator, och min skärm har en upplösning på 1,3 megapixels [1280 x 1024 = 1.310.720], så 8 megapixels känns ju lite overkill.
Han: Men ju högre upplösning, desto bättre bilder kan du ju ta. Med en kamera på 8 megapixels kan du ta dubbelt så bra bilder som med en kamera på 4 megapixels t.ex.
Jag: Nej, det måste väl ändå bero på syftet till att jag tar bilderna. Upplösningen på bilder som tas vid röntgenundersökningar t.ex. brukar vara runt 4 megapixels [2000 x 2000 = 4.000.000], menar du på allvar att jag, om jag bara ska fota ett gäng ankor i en jävla damm nånstans, skulle behöva en dubbelt så hög spatiell upplösning än vad som krävs för att ställa medicinska diagnoser? Och dessutom täcker nog min hemförsäkring om något skulle hända med kameran ska du se.
Han: Okeej. [konstpaus + lite diskret suckande] Nej, det kanske du har rätt i. Vi har också den här varianten [pekar på en söt liten vinröd kamera som knappt är större än en tändsticksask]. Den har 4 megapixels, och du kan faktiskt få den gratis, eftersom jag förälskat mig i dig.
Jag: 4 megapixels låter rimli... Ursäkta, vad sa du?
Han: Kom, vi rymmer tillsammans. Nej, jag skojar bara. Jag är lite sån, sådär filurig, säger konstiga saker bara för att kolla hur folk reagerar. Du tog väl inte illa upp?
Jag: Nej då, det är lugnt. Men det här är en dröm, eller hur?
Han: Hur menar du då?
Jag: Jag menar att jag ligger hemma, i min säng, och sover just nu. Jag vet inte ens varför jag skulle vilja köpa en ny kamera över huvudtaget, jag har verkligen inte råd med nåt sånt.
Han: Då tycker jag att du ska sluta slösa min tid, och avlägsna dig från min butik snarast. Kom så åker vi till Kalmar istället, det ska visst vara en stor Muminfestival där. Vi kan ta min minibuss.
Jag: Okej, men jag måste vara hemma innan tisdag, för jag har en viktig föreläsning då.
Han: Nej då, jag ringde din skola och sa att du hade dött i en fallskärmshoppningsolycka.
Av någon outgrundlig anledning så följde jag med honom. Av någon ännu outgrundligare anledning så hade han nu valt att förvandlas till Alanis Morissette. Och minibussen fylldes med en massa gamla kompisar från högstadiet. Den var mintgrön, precis som min väckarklocka. Vi åkte, även det av någon outgrundlig anledning, via Piteå för att ta oss till Kalmar.
Väl i Piteå så stannade vi för att äta. Vi hade ändå kört i 140 mil, och vi behövde nåt att spä ut ölen med. Vi åt på ett sjaskigt hamburgerställe och körde söderut igen. När vi sen kommit till Sundsvall så märkte Alanis att hon tappat sina nycklar på hamburgerstället. Hon fick panik, och tvingade mig att hoppa av bussen, och åka flyg dom 50 milen tillbaka till Piteå för att hämta nycklarna.
Här nånstans började jag inse att det hela verkligen var en dröm, då Piteå som bekant inte har någon flygplats.
Tillbaka i Piteå så hade hamburgerstället förvandlats till ett kombinerat hamburgerställe/disco/bårhus, och all inredning var nu tillverkad av kullersten. Dom hade nu en ny hamburgare på menyn, som kallades 1111. Jag beställde den, och mycket riktigt, det visade sig vara en 1111-grammare. Jag åt och åt, och började inse att jag förmodligen inte skulle hinna till Muminfestivalen i Kalmar. Men det gjorde inte så mycket, Mumintrollet är ändå rätt läskigt.
Det var nånstans mitt uppe i den funderingen som det började tränga ut döda, halvruttna människor genom väggarna, och jag vaknade. Och nu sitter jag här, ordentligt fed up på hamburgare för en lång, lång tid framöver.
Andra bloggar om: kamera, megapixel, festival, mumin, kalmar, piteå, sundsvall, hamburgare, bårhus, alanis morissette, dröm
Hahaa :D
Jag är dock ganska säker på att inga hamburgarställen här har 1111-grammare ;) Det hade ju inte ens funkat som "familje-hamburgare" :P